(B-versionen är som du ser, verserad text)

Henry kände inte det värsta nederlaget, när han låg inne
i det militära. Först var han 'en i gänget', fick och tog emot
ibland, som de flesta andra. Sedan steg han i graderna
och sökte som officer och 'stammis'. Blev både kompis

0ch samtidigt inte, med människor till höger och vänster
om sig. Sedan blev han kapten, var det i några år och till
slut tog han avsked som major, efter att han tillbringat en
del år utomlands. I början lät han kalla sig just major,

framför namnet. På små vita kort och kuvert, på sina besök
och på resa hit eller dit. När han skulle ta en taxi var det som
vanligt person, men när han ringde efter taxi var det förstås
som major. Trots att han alltså inte längre var major. Men

han hade förstås ett vitt och brett kontaktnät fortfarande.
Människor som verkade anse att det 'var skyldiga honom
något'. Han bad sällan någon om tjänst, såvitt han inte var
inbjuden till middag, för 'det var bland annat Henry man
skulle vända sig till', när det började hetta till.

(Karl May var författare av äventyrsböcker och reseskildringar.
Ej att förväxlas med Karl Marx, som inte heller bör förväxlas
med bröderna Marx... vilka sökte underhålla publik med
allehanda kul uppträdanden)

Henry blev heller inte purken då han i skolan blev mobbad
och stundom som utfrysen ur olika sammanhang. Han tog
det mesta som varande 'en del av livet'. Han hämnades inte
utan tog hand om hanteringen inombords när så var möjligt,

annars talade han gärna avsideds med någon som vågat sig
på att 'utmana'. Han tog varje situation med upphöjt lugn
och kunde få i stort vem som helst att något efter samtalet
väga för och emot och tänka sig för 'en annan gång', alldeles

själv samt på egen hand. Henry levde sitt liv, ömsom i lugna
dagar och i mera uppsluppna eller våldsamma. Han skröt inte
om att ha varit utomlands, ha stridit vid en eller annan front
eller att 'ha fått sin beskärda del' av livet. Han bara nämnde

på frågor, helt kort ett nöjsamt svart, om än något kort hållet.
Ibland behövde han inte ens svara, bara se på den som ställt
frågor. En eller annan blick var stundom mera talande än
ord. Han hade sina sorger, sina glädjeämnen, sina affärer

såväl med handlingar, med och utan pengar, med och utan
andra inblandade. Människor försökte med eller som utan
påtryckningar få med honom i litet olika sammanhang och
ibland gjorde han sina misstag förstås, vem gjorde inte det,

men det skulle inte alltid ha gått att se en fara eller fälla som
innan den råkade i hans väg. Varken som officer eller mera
privat. Antingen var han med eller inte och när han var med
så var det bara att 'leken tåla'. Inte ens kärleksaffärer, såväl

de 'bra' som de med sämre utgång, kunde rubba hans cirklar
helt. Han red genom de cirklar av eld som livet var för honom
och kom ut igen som en mer erfaren personlighet. Mera som
kännande sig själv och människorna. Ibland tröstade han sig

förstås och på litet olika sätt kunde det förstås bli. Sedan en
dag försökte en vän förmå honom att spela mot en maskin,
ett program eller två. Att möta en mänsklig motståndare eller
flera, det var en sak. Men en dator hade hand aldrig spelat

emot. För att börja någonstans och som sondera terrängen,
försökte han sig på någonstans i en låg nivå. Vann slag efter
slag och klättrade sakta uppåt, klarade allteftersom mera
svåra uppgifter och fann det svårt att sluta. Efter ett par

månader försökte han sig på en väldigt svår nivå, en av de
allra högsta och han blev med ens mycket försiktig och även
stundom en smula som brydd. Han tillät sig dock inte att
helt som förlora sig alldeles i spelet utan deltog i det bara

'då han ansåg sig ha tid'. Som vanligt hade han 'massor att
göra', för människor tog hans tid i anspråk och han valde
att föra livet med delvis omväxling och lät såväl själen som
kroppen få sitt. Träffandes människor av olika slag, gick på

middagar, såg en pjäs på teatern, såg en film, spelade tennis
och så vidare, en ibland bara avbruten räcka av händelser.
Han 'ruttnade inte bort' i något sammanhang eller åtog sig
någon 'för svår uppgift' heller. Men så på en viss nivå en dag,

i det där spelet han funnit så fascinerande, blev han till slut
'som slagen till slant'. Men han gav inte upp i första taget,
utan försökte om och om igen. Till slut insåg han att han
inte kunde vinna igen. Han hade blivit slagen av en maskin.

Något år senare eller så, när han satt hemma hos en vän och
lyssnade på musik medan de drack varsin kopp hett, fick han
frågan, efter att han talat om varför han varit som intensivt
'som besatt' under lång tid, som inför ett svårt problem i en

eller annan korsordstidning. Vännen såg en bra stund på Henry
och utbrast sedan, 'Du förlorade mot en maskin, visst. Men har
du tänkt på en sak? Någon människa måste ju ha som skrivit
programmet'. Vännen började skratta. Sedan även Henry.