Jag sprang mellan husen
Det var milslånga avstånd
Från en värld till en annan
Båda världarna var mina
Men skiljde sig lika mycket som avståndet mellan dem
Jag tittade ut genom fönstret och såg min andra värld
Trots milen mellan dem
Den var så nära men ändå så långt bort
Det kändes som att det var meningen på något vis
Att jag skulle vara där
Att jag skulle springa där
Mellan min verklighet och hennes
Jag tittade mig över axeln
Så hon var där
Att hon sprang efter mig
Det var som att jag visste vägen på något vis
Fastän jag så många gånger sprang sist
Sist var alltid bara en plats för mig
Den platsen kunde egentligen varit först
Det berodde på vart man betraktade mig ifrån
Jag insåg då att vi sprang i cirklar
Inte på ett dåligt sätt som de flesta tror
Utan att alla som sprang faktiskt var både först och sist
Alla fick sin tur att föra
Alla fick sin tur att jaga
Det vi hade gemensamt var att vi sprang
Mellan världar
Världar av lycka, olycka, rättvisa och orättvisa
Vi kunde inte se skillnaden
Precis som vi inte kunde se skillnaden vem som var först eller sist
Allt var bara känslor
Som ibland jagades och ibland jagade
Världarna var tomrum av känslor
Som ibland släpptes fria och fyllde tomrummet
Som ibland stängdes ute så tomrummets eko andades fritt
Såsom vi andades av luften i tomrummet
Som ibland fanns och man andades lätt
Som ibland fanns brist av så man hade svårt att ta djupa andetag
Fast efter en lång tid jämnades andetagen ut
Det kändes som om man hade slutat springa
Man var varken först eller sist, trött eller pigg
Det var som att cirkeln plötsligt fulländat sitt syfte
Att trötta ut oss
Att se varje sak för många gånger
Att känna varje känsla för mycket
Det var första gången vi insåg
Att vi hade sprungit till olika världar
Långt ifrån varandra