Jag vill tacka livet för mitt kroniska plågsamma utmattningsyndrom som jag har lidit av i 31 år och som gör att jag måste ligga i soffan 75 % av dagarna trots att jag har 100 saker att göra samt jag kan inte bjuda hem folk för jag orkar inte städa för min kropp känns som efter en ironman och det gör mig stressad och irriterad.

Jag vill tacka livet för min skräcksurrealistisks psykos som jag led av under ett års tid i min ungdom och som var ett maximalt helvete då jag helt förvirrad inte visste vem jag var och min omgivning och psykiatrin kunde inte göra ett dyft och det var en konstant optimal tortyr, en psykos som bottnade i ett oberbetat trauma då min pappa tog livet av sig när jag var 11 år.

Jag vill också tacka livet för min bipolära sjukdom som bröt ut när jag var 19 år gammal och som jag gick omedicinerad med i 30 år och som gjorde mig till en helt annan person som tog vansinniga beslut, tände eld på hus, betedde mig idiotiskt och i slutändan hamnade på rättspsyk där man satte mig på en väldigt hög dos antipsykotisk medicin vilket gjorde mig till en zombie och ännu sjukare.

Jag vill full av glädje även tacka livet för mitt tvångssyndrom som bröt ut under rapporteringen från tsunamin 2004 och som gjorde att jag var tvungen att torka mig om händerna trots att jag hade torkat mig 7 gånger de senaste minuterna vilket gjorde mig superstressad över att det skulle bli kortslutning när jag tände en lampa och alltihopa ledde till att jag isolerade mig för jag kunde inte vara bland folk för jag var även gränspsykotisk och hela tillvaron var ett helvete.

Jag vill tacka Gud och livet för att hela mitt liv blev en tragedi och en lång serie av katastrofer och en meningslöshet som en öken utan oaser och jag vill tacka för alla dessa människor helt utan empati och förståelse samt den mörka kyla i deras blickar och en skräck att bli drabbad som jag. Tack livet för att min telefon nästan aldrig ringer för det är skönt att vara en eremit allvarligt talat.

Jag vill slutligen tacka livet för att jag fick den stora förmånen att få växa upp i en av Sveriges mest dysfunktionella familjer i vilken min väg mot avgrundens undergång var utstakad in i ett helvete som var obeskrivligt.

(OBS: Jag mår som genom ett mirakel ganska bra idag, trots utmattningssyndrom och fan och hans moster. Så länge jag kan ta ett andetag så fortsätter jag att kämpa.)