Johan Solo 70 år, poet och författare med allvarliga anknytningsproblem, ADHD, understundom ganska gränspsykotisk, isolerar sig under flera år i sitt ensligt belägna hus ute i skogen, socialt sett en katastrof till människa. Allvarligt mobbad under uppväxten.
Hans depressioner är avgrunder ur vilka det inte går att ta sig upp och då blir det som regel inläggning på Avdelning Stora Olyckan där han får träffa Doktor Dött Kosmos vars totalt dominerande intellekt är en förvirrande och främmande galax av äkta ensamhet. Vandra korridor. Surrealistiska dialoger i rökrummet. Gränspsykosen är ett stormigt hav och själv är mannen en samling vrakdelar, en före detta människa vars stolta värdighet och självkänsla inte längre existerar.
Det funktionella livet är en omöjlig och ouppnåelig dröm som han har glömt bort.
Den goda häxan sjuksköterskan Elaine är ett välsignat ljus i det kompakta mörkret. De sitter på hans rum och han försöker tala. Han måste absolut lära sig att tala igen och bli en människa. Efter 6 veckors vård meddelar Doktor Dött Kosmos att han ska få åka hem och att han har svarat bra på medicinerna. Mannen kommer hem och hans syskon har varit där och städat och köpt hem mat och blommor. Katterna Kashmir och Vendela är glada över att få se sin husse igen. När han knäpper på TV:n så meddelas det att hans roman Den goda häxan har vunnit Augustpriset och att boken nu är översatt till 10 språk. Han lagar i ordning makaroner med bearnaisesås, knäpper några starköl, sätter på Pink Floyds Dark side of the moon, lutar sig tillbaka och sluter ögonen.