en förädlad natt
dold bland
anspråkslösa dagar
skriver visor
i de tysta oväsendet
mellan allting
där all sorg
sover
som brus i en dröm
kommer det -
anförtrodd
den autistiske ängeln
utan tunga
fastkedjad uppe
i tornet;
han lyssnar till
det finjusterade hjärtat
som födde sig själv
och hans tårar
som förfrusit
till is
samlar folket
i staden
och sår
de sparkar
i jorden
och slår ut
till blommor
de som lovat sig
till glömskan
plockar
de befriade
ser hur
något fruktansvärt
utan ansikte
hejdar sig själv
och blir
till en fågel
av ljus