Det är samma stig som det alltid har varit, som går tvärs genom det lilla stycket barrskog, samma barrskog som har funnits där i alla år. Det är omöjligt att gå fel i denna ynka skogssnutt, jag tror inte att någon har gjort det någon gång. Dess längd uppgår endast till några hundra meter, sammanlagt inte ens en halv kilometer. När man har gått två tredjedelar av stigens längd ser man den andra stigen. De sammanfaller småningom, och från luften ser deras mötesplats antagligen ut som bokstaven Y. Resten av sträckan är nästan spikrak. Den går rakt mot villasamhället där jag bor, och det är förstås dit som jag är på väg, precis som jag har varit på väg förr genom det bekanta landskapet.
Jo, det är en barrskog, men inte är den mörk. Det är glest mellan stammarna, och ändå har jag aldrig sett att man gallrat. Sly finns, men inte i mängder, och det gör att skogens låga växter istället får en chans. Där finns örter, bärris, små buskar, massor av gräs och ormbunkar. Det borde vara helt igenom grönt, ändå tycks mig stigen brun. Ljust brun alltså, som en kofta av naturfärgad kamelull eller något. Kanske ser jag bara inte det gröna, för jag tittar hela tiden på de myriader med tallbarr som täcker stigen. Några djur ser jag inte heller, inte ens myror. Inte heller känner jag dem. Om de verkligen fanns här skulle det inte ligga så mycket barr kvar och skräpa, de små arbetarna borde ha lyft undan dem, fört dem till sina stackar, byggt myrsamhällen av dem.
Men vad gör det att så mycket saknas om ingenting av det som finns försvinner. Det kommer alltid att vara den stigen, upptrampad, ljusbrun, täckt med barr och väldigt lättigenkännlig, och jag kommer alltid att känna mig lycklig när jag går på den. Hem till det somriga hemmet med sin öppna gräsyta och sin oföränderliga, gulmenade veranda.
Bara hundra meter från den mötande asfalterade vändplanen ser man bergväggen. Den går så nära stigen att man kan ta på den med fingertopparna om man sträcker ut armen. Denna bergvägg är det enda som är mörkt i skogen. Den är nästan svart, alltid fuktig och tillika alltid bevuxen med tät mossa där den bildar små hyllor. Jag upptäckte precis att där växer rikligt med stensöta. Bladen är gröna som drivna i ett växthus. Och som de pryder denna dystra bergvägg! Även om den inte har någon skugga. Nu har den åtminstone personlighet, det kan vara bra för en bergvägg att ha det, ja, vad skall den annars vara till för.
Stensötan lyser som ett pärlband av lampor förunderligt nog, och detta utan att kasta något egentligt ljus. Nu fick jag se något annat också, bara för att jag tittade åt det hållet: Några bergshyllor som förefaller alldeles nya och som varken mossa eller stensöta har fått fäste på än. Ändå ser jag inga lösa stenar, det var märkligt. Klipphyllorna i fråga tycks vara fasta och säkra att gå på. Tillsammans bildar de en trappliknande uppfart, alltför frestande att inte pröva.
Sandalerna får vara på, de glider nog inte av. Även på nya avsatser kan det ligga stickor, som gräver sig in i mänskligt kött som ingenting och sedan omöjliggör en vidare klättring. Så är det alltid för den som upptäcker något nytt, det finns fällor, hinder, aber, så mycket som man måste se upp med. Fast stickorna var lätta att undvika, och nu är jag uppe i en backe med ett krön. Jaha, ja. Inte vill jag stanna här, jag måste naturligtvis ta mig upp på krönet. Vägen dit är inte lång, femtio meter eller så. Mina fötter är lätta, jag vädrar spänning.
I alla fall är backen väldigt olik den bergvägg man ser från stigen nedanför – mycket ljusare och böljande, inte alls uppsprucken i avsatser, hyllor, ras eller liknande. Det är mera som att gå på ett lutande, mjukt golv, mjukt eftersom det är höljt av tät mossa lik den som pryder de gamla hyllornas ovansidor. Här skall det mycket till för att snava. Man måste nog vara trött för att göra det. Aldrig hade jag trott att berget skulle se ut så här ovanför sin branta sida, och då har jag ändå inte nått dess tak. Vädret är bra, så jag tar chansen.
I det nedre partiet av backen visar det sig vara en smula sankt. Det hörs klafs från mina steg, men plurrar gör jag inte eller fastnar. Förnan är tunn, följaktligen sjunker inte fötterna ned mer än högst någon centimeter. Någon lera att tala om är det inte, kanske är det bara rötter och vatten som fångats däri. När det börjar luta är det knappt ens det i så fall, det framstår nästan som trolleri att någonting kan växa alls på berget som det gör, det tycks vara frågan om alltings envishet att det gör det, men inte mig emot. Utan den här primitiva växtligheten skulle jag kanske ha kanat ned på löst grus, vad vet jag. Jag kunde ha dråsat nedåt med en himla fart, kanske så långt som till stupranden eller rentav förbi densamma. Det skulle ha blivit blåmärken allra minst, men jag hade säkert överlevt.
Något fall blir det inte, mossan är stark som den hade rötter inne i berget. Och berget självt förefaller solitt och helt. Det är ett äkta stycke urberg. Men det är mycket ljusare än jag trodde, vilket syns tydligt i de partier där det visar sig i dagen. Där påminner det också om en levande varelse som kämpar för att få se skyn, som om mossan vore en fiende i färd med att kväva den. Det är emellertid blott ett tankefoster, hade det varit verklighet skulle berget ha försökt försvara sig på något sätt, men säkert inte medvetet. Naturen är ju så beskaffad, att det som lever bara får de verktyg som det verkligen behöver. Det skulle ha varit till besvär för ett berg att kunna tänka och ens känna fruktan. Att det kan bjuda motstånd ändå beror bara på levandes sätt att använda det. För mig är det en utmaning, för en fågel är det måhända ett hem.
Det tar emot att gå i branten, fastän skorna får fäste utan någon svårighet, men småningom är jag uppe på den lilla toppen, som inte alls är bergets huvud ser jag nu. Och så börjar jag gå över kammen förundrad över en annan, högre liggande topp som tornar upp sig i fjärran och inte heller ser ointaglig ut. Jag skall bestiga den också. Nu när jag har börjat vill jag veta hur det ser ut här uppe, inte lomma tillbaka. Jag vill veta vart berget för mig, om det så är till en dunkel mystisk värld som jag aldrig har sett förut.
Kanske blir det som den där gången när jag gick så långt att jag inte stannade förrän jag var i Lappland, alltså betydligt längre hemifrån än vad jag från början hade tänkt. Jag skulle bara gå och hälsa på mina föräldrar. Så dumt. Det slutade med att jag fick ställa mig och vänta på en buss för att hinna fram innan de hade hunnit flytta. Först efter tio timmar kom bussen, och resan tog tre dagar. Ack så onödigt. Än sämre gick det den gång då jag skulle hälsa på mina morföräldrar. Jag skulle bara gå runt den snötäckta sjön, i vars bortre ände deras stuga ligger. Jag gick och gick, i dagar och nätter, och sjön blev bara längre och längre, men till slut nådde jag fram. Då hade de hunnit bli gamla, och jag kände mig dum.
Allt sådant slipper jag förstås nu. Det är ingen som väntar på mig, jag vet inte vart jag skall, om jag ens skall någonstans, för det är ingen som har sagt något om var den här upphöjningen slutar. Allt är nytt och främmande, och bergets ovansida är varm istället för kall. Det är skillnad. Egentligen borde jag skratta. Det här liknar ju lycka.
Så att fortsätta att gå bör vara det rätta. Ibland funderar jag på att ta av mig sandalerna trots allt, bara för att känna på mossan. Det skulle kanske inte vara så farligt, vet inte vad som får mig att tveka. Nej, stickor lär det inte finnas många av här, här finns inga växter nästan. Utom den allestädes närvarande täta mossan. I skyn syns en rökrand efter ett flygplan. En stund står jag blickstilla och betraktar det avlånga molnet, undrar när det skall börja upplösas. Något flygplan har jag varken hört eller sett. Det slår mig att rökformationen kan vara urgammal och bara har blivit kvar eftersom det inte finns någon vind som kan dra sönder den. Men om vinden inte finns borde å andra sidan himlen bära på rena kritstrecksmönstret nu. Kanske finns det bara ett flygplan kvar i hela världen. Det planet måste i så fall ha fullt upp med att göra sina mönster, det är klart att det inte kan åka förbi just här var och varannan timme.
Det är ingen idé att fundera mer över det, molnet är där det är, himlen är fri från flygplan och jag måste – måste och måste – traska vidare, mot den där nya toppen jag ser, och som jag nu vet ligger på ett mycket större avstånd än jag först hade trott. Och ju längre jag går, desto mer förändras dess utseende. Den blir större, sidorna växer och blir brantare, och det tycks finnas olika vägar att ta. Ingen av dem ser emellertid lätt ut. Exempelvis ser jag ingen stig som leder rakt upp på den. Men kanske finns den, och är då så small att den bara inte låter sig skönjas än. Är det på det sättet måste avståndet vara fruktansvärt stort, flera kilometer minst. Om det inte bara är färgen på stigen som lurar, att den är svagare än andra stigar eftersom så få har gått den vägen eller att den genom okända krafters inverkan är osynlig. Osynligheten skulle i så fall vara en synvilla och därmed en paradox på sig själv. Kan det bli knasigare.
Nu har jag fått syn på ett flygplan till slut. Det flyger långt borta, det är ett litet privatplan som glider genom luften på låg höjd nästan utan att höras. Det är inte tal om något nytt kritstreck på himlen, och det som jag förut såg synes nu smalt som en sytråd där jag lämnade det. Det har varken höjts eller sjunkit, och inte har det skingrats för den obefintliga vinden heller. Från där jag nu är liknar det mest en reva. Jag skulle ha undrat om jag inte hade vetat. Vem vet, kanske går det att få tag i det. Tanken roar. Och tänk om det gick att plocka ned ett flygplan från himlen, bara så där, inspektera det från nos till stjärt, och sedan helt enkelt sätta tillbaka det i luften igen så att det kunde fortsätta vidare.
Det är lika bra att det inte går. Tänk så försenade planen i fråga skulle bli. För varenda kotte skulle ju försöka, bara för att det var så infernaliskt roligt att känna vibrationerna från motorerna i handen. Men det kunde ha gjort nytta också. Man kunde ju ha förhindrat hemska olyckor på det sättet. Mången fågelflock skulle ha kunnat räddas, och plan med motorkrångel skulle ha kunnat lyftas ned lugnt och stilla på något bra ställe eller ha burits iväg till någon hangar eller flygplats för reparation. Hundratals passagerare skulle ha den som tog ned planet att tacka för sina liv. Kanske har fler än jag tänkt på det. Men nu kommer det aldrig att bli så, annanstans än i någons dröm vill säga, och så tokig är inte jag att jag tror på dem.
Det skulle bara ha fattats. Fast nog tror jag att det är något liknande, dock i motsatt riktning, som en fallskärmshoppare känner när han närmar sig marken. Han blir mindre och mindre, medan träd och hus blir större och större för att slutligen växa om honom med råge. Makten verkar bara på avstånd, det är så det är, och den är bara ett sken.
Så tänker nog mannen där. Jo, det står en man i den nedre delen av den brant som tycks leda upp mot den hägrande toppen. Var han än kom från, så ser han helt villrådig ut. Han har en röd overall på sig och syns förstås mycket tydligt där han står och har fullt sjå med att hala in sin vita fallskärm. En hoppare, otroligt men sant. Otroligt är det också att han skulle uppenbara sig just när jag fick den där tanken om den skenbara makten i huvudet. Men han är verkligen där, och han måste ha befunnit sig på stället en god stund, ty jag har inte sett när han kom seglande genom luften. Det borde jag ha gjort om det hade skett i dag. Alltså måste han ha stått här i åtminstone ett dygn, och halat och halat.
Arma människa. Kanske kan jag hjälpa honom i hans desperation, å andra sidan angår han mig egentligen inte. Han är ingen jag känner, och kanske skulle han känna sig besvärad om jag vågar komma närmare. Men han står faktiskt i min väg, och linorna till hans jätteballong rör sig precis där jag hade tänkt passera. Där jag tänker passera, varför skulle jag låta honom stoppa mig om han inte ens vill det själv. Just det får bli mitt alibi för att hjälpa honom även om han inte önskar det, vilket alltså är mer än jag vet.
Den blonda kalufsen stirrar på mig innan mannens ögon har registrerat min närvaro. Mannen låter mig dra i trådarna utan att säga något. Timmarna går, natthimlens miljarder stjärnor tindrar vackert medan sytråden på himlen delar sitt valv i två delar varav vi befinner oss under den ena. Sedan blir det gryning, och jag blir varse att hopparen har somnat stående och att fallskärmen inte har rört sig en tum. Men linorna har nu bildat en två meter hög stapel, ty jag har fortsatt att hala under de mörka timmarna. Solen ploppar upp som en bubbla i en kastrull och lägger sig till rätta i det blå där den kommer att likna en äggula på pricken. Vad är det här, tänker jag och slutar hala.
Nu skakar den blonde på huvudet, och äntligen ser jag honom röra sig ur fläcken och gå mot fallskärmstyget. Han lyfter upp det, rullar ihop det, tar det med sig och går iväg med det uppför branten. Kvar ligger linorna som tvärt emot vad jag trott inte satt fast i tyget. De fortsätter i en spricka i marken, och det är omöjligt att se var såväl de som sprickan ändar. Den sprickan, för övrigt, är den första ojämnheten som jag har observerat hittills uppe på bergets ovansida.
Var det verkligen en fallskärm? Sak samma. Kanske trodde han bara att den var det när han såg linorna, och ville rädda den. Det skulle i så fall förklara varför jag inte har sett honom i luften eller hans landning. Han är ingen fallskärmshoppare alls. Och vad linorna hör till för något förblir likafullt en gåta. Eftersom de inte verkar ta slut, och fastän jag inser att de måste göra det, börjar jag gå mot toppen igen. Evigheter är precis som milslånga linor i sprickor omöjligheter, och sådana saker är det bäst att lämna bakom sig. Mannen syns inte längre, men jag tror att jag kan gissa mig till vilken väg han tagit just eftersom han inte syns. Hans val måste bero på något, kanske en analytisk förmåga om framkomlighet som inte jag äger, eller också har han helt enkelt varit här uppe förr, i vilket fall är det bästa att ta samma väg. Tror jag.
Sedan blir han plötsligt synlig på nytt, han är på väg tillbaka nedför den vänstra sidan, som är den brantaste. Just där gör bergskammen en krök, och jag kan inte låta bli att fråga mig vad som fick honom att ta den vägen nu när jag märker hur den ser ut. Han är alldeles uppgiven, och han tittar på mig. Men han skakar inte på huvudet och han säger inget. Vi går förbi varandra, tystare än den stillastående luften. Varför har han en röd overall på sig, av någon anledning fastnar just det i mitt medvetande. Och så vänder jag mig om, men det gör inte han. Istället fortsätter han nedför backen och försvinner ur sikte. Han kunde lika gärna ha tagit till höger när vi möttes och gått vidare där. Men han är väl trött. Själv rundar jag branten åt höger som tänkt, varnad av det misslyckande jag sett.
Likväl hamnar jag i den vänstra, konkava böjen. Hur det gick till är omöjligt att veta, det är som att berget skulle vara spiralformigt, men det kan jag tydligt se att det inte är. Bergets egenhet öppnar för möjligheten att den okände mannen faktiskt tog den synbarligt enklare vägen från början och kom fel ändå. Toppen besegrade honom med list. Om det är så kan det komma att besegra mig också.
Det handlar om att inte ha något val, förstår jag till slut. Man skall inte tro att man kan välja när det finns en passage som måste kommas förbi. Ett nålsöga skulle någon säkert ha kallat det, dock inte jag, ty ett nålsöga innebär att det måste finnas en spets och ett smalt stycke metall emellan. Något sådant finns definitivt inte här, utan här är det bulligt i det stora och mjukt i det lilla. Sticker sig gör man ingenstans, och ingenting finns som skulle behövas sys igen, förutom den förbaskade sprickan kanske. Åter kanske är det just det som någon har försökt göra med de ruskigt långa linorna. I så fall har vi repat upp försöket, inte för att jag vet om det har gjort någon verklig skada, ty bergssprickor går förmodligen inte att laga med den metoden.
Och så ger jag mig uppför den mördande vänstra sidan, fast inte med någon raketfart lik den som mannen måste ha försökt sig på. Det får gå i etapper, med vila var tjugonde meter. Om han står kvar nedanför brantens fot kommer han att förstå att jag inte tänker återvända på annat sätt än med förnöjdhet och kunskaper om landskapet där ovan., om det är en topp bara eller början på en högre liggande ryggås.
Efter några timmar är jag uppe, ser överraskad att det som har sett ut som en topp underifrån bara är en smal avsats, skrämmande att befinna sig på eftersom man lätt kan falla ned. Man kommer inte vidare på den vänstra sidan utan måste runda hela avsatsen för att om möjligt ta sig vidare på den högra. Bara ett sätt kan användas under rundningen – att gå i sidled med handflator, mage och ansikte vända mot klippan. Klippan i sig ter sig här som den gjorde när jag hittade de första naturliga trappstegen, det vill säga hård och mörk. Så borde jag kanske se på berget. Hårt och mörkt, inte böljande och mjukt som det kan verka när man vandrar över dess rygg och känner sig säker på att inget ont kan inträffa.
Men det är svårt, för nu har jag kommit förbi avsatsen och ser bara idel mjuk mossa igen. Avsatsen försvinner bakom mig, det är bara att stiga upp på höjden och bli dårad av en ännu vackrare utsikt än den jag redan hade innan jag påbörjade stigningen. Det är sen eftermiddag, och jag skulle önska att det fanns fåglar omkring mig. Om det finns fjällväxter, varför ser jag ingen ripa. Om det finns backar, varför ser jag ingen snö. Om det finns blå himmel, varför ser jag inga moln. Nog är det litet ensamt ändå. Mitt i skönheten måste man klara sig allena, utan de ting som borde vara självklara i en tillvaro.
Ett tag spanar jag efter mannen, alltjämt undrandes över vad det var för ett skynke som han plockade upp från marken och som inte verkar ha haft något samband med linorna i sprickan. Men han syns inte, så antingen har han gått tillbaka så långt att han inte ens är en prick längre, eller också har han bestämt sig för att göra ett nytt försök och skyms av kanten med avsatsen inunder. Att dröja kvar för att invänta honom känns inte lönt, och varför skulle jag göra det. Nej, då är det bättre att fortsätta som tänkt, kanske mot den lilla vattensamling som glimmar i fjärran, och som det kanske går att simma i. Den ligger på en lägre höjd, vilket kan vara ett tecken på att bergets slut ligger nära, kanske bara några hundra meter bort. Men det är förstås inte säkert.
Det tar en timme att nå vattensamlingen. När jag kommer nära ser jag att dess yta lutar i ungefär trettio graders vinkel. Det gäller att kliva i vattnet på rätt sätt så att man inte hamnar under det med huvudet fastän man har tänkt hålla det ovanför eller vice versa. Allt beror på vad man har tänkt sig. Att hålla det ovanför är utan tvekan det rätta för mig, ty jag vill veta om det händer något nytt där jag är.
Djupet är på si så där en och en halv meter., men det varierar eftersom ju ytan lutar. När jag skall kliva i ser jag emellertid att jag har bedragit mig. Ytlutningen är ett trick, tillverkat av naturen själv kanske, med ett spegelglas av okänd sammansättning och som förvirrar synen något alldeles otroligt. Tar man bort det rinner kanske vattnet ut, så det gör jag inte. Det får se hur konstigt ut det vill när jag sitter rak i det blöta utan att drunkna. Om man ställer sig på tårna kan man kanske blicka ut över landskapet på vattensamlingens bortre sida, så det gör jag.
Nu få jag se en vidsträckt dal breda ut sig ungefär en meter inunder kanten. Dalen är blå, svart och pärlgrå. Det pärlgråa är dalbottnen, täckt av en isbelagd sjö, och den känner jag igen. Det var där jag gick när jag skulle till mormor och morfar. Men att bege sig ut på en sådan promenad nu finner jag inte mödan värt. Jag vet hur långt det är, de kan hinna dö innan jag kommer fram.
Till höger ser det bättre ut, där fortsätter berget, ånyo i en konkav krök, men alltjämt med den sköna mjuka mossan närvarande. Hur brant det är där blir inte lätt att avgöra, och det tycks vara flera mil till kröken. Att hinna fram till kvällen är förmodligen omöjligt, men jag vill nog göra ett försök i alla fall.
Så jag börjar gå på nytt, och finner snart att det bara var åtta meter fram till kröken. En synvilla igen, tänker jag när en nunna under tystnad går förbi mig. Jag skall alltid undra vad som rör sig i en sådan persons huvud, om det verkligen bara är gud eller om där studsar en serie frestelser också. Nunnor är faktiskt bara människor precis som vi andra. Stundtals måste jag påminna mig om det. Hon kommer aldrig att avslöja något ändå, så jag hejdar henne inte, fastän jag trots mina elaka funderingar innerst inne vet att hon är Jeanne d’Arc.
Den här andra konkava branten ter sig nu löjligt liten, likaså den ynka avsatsen, alltför smal att stå och gå på, men som annars är lik den där jag balanserade så skickligt. Det är bara att ta ett kliv, så är man förbi den. Självklart gör jag det – tar klivet. Samtidigt konstaterar jag att himlen alltjämt är klarblå men att sytråden som förut delade den inte längre syns. Mannen med skynket måste ha gått tillbaka, annars borde jag ha sett honom från stället där jag badade, jag var ju ändå där i två dygn.
Fast nu ser jag att bergets dimensioner ökar igen, både på höjd, längd och bredd, ju längre bort jag vandrar, och det delar sig på nytt. Jag tar till höger. Med tanke på solens läge blir det åt öster. Mossan är mjukare än någonsin, men berget är stort, mycket stort. Skall jag någonsin komma ned igen så måste jag kanske gå fortare och bli mer målmedveten. Men hur skall det gå till. Plötsligt ser jag fler sprickor, de påminner starkt om dem där linorna försvann ned, och vem vet hur djupa de nya sprickorna är. Det är bäst att titta efter.
Den första tycks vara tre kilometer, men det är måhända en synvilla, det ser ut som en skylt där nere som det står en trea och ordet ”kilometer” på. Fast det kan lika gärna röra sig om fallhastigheten i just det hålet. Hur skall man veta. Inte blir jag klokare av att glutta ned i de andra öppningarna heller, det är samma problem där. Och inte ser jag några varningsskyltar ovan jord, vilket tyder på slarv från myndigheternas sida. Man måste väl ändå förstå att folk vill veta allt om längder och bredder. Detta liknar ingenting, nu vill jag bara ned härifrån, hur det än skall gå till.
Det går inte till alls, är jag rädd. Återmarschen lutar uppåt i en omöjlig vinkel, det är bara att slänga en blick bakåt så blir det tydligt. Nu behöver jag inte göra det eftersom jag redan vet. Det enda jag inte vet är exakt var jag skall hamna. Vad skulle jag hit upp att göra.
Så kommer en oförklarlig lust över mig att åka bergochdalbana. Mot kvällen ser jag faktiskt en sådan, men avståndet till den tycks mig oöverstigligt och är det också. Fast jag hör de glada ropen och ser de blinkande ljusen. Jag ser en flicka som köper lott efter lott vid en tombola och vinner hela tiden, och en annan flicka som tittar på sitt armbandsur i ett. Den vinnande flickan tröttnar till slut på att skrapa lotter. Då står väninnans armbandsur på halv åtta, och det är nästan mörkt.
Nu var det inga lotter, visar det sig, utan gamla biljetter som hade fastnat på alla de där sakerna, och som någon behövde ryckas loss från dessa för att kunna användas. Det var därför som den andra flickan tittade på sitt armbandsur så ofta. Hon fruktade att de köande skulle tröttna och gå hem. Sakerna får ligga i en salig hög. Det är teddybjörnar, leksakståg av trä, modellbilar, kritor, ritblock och allt möjligt annat som yngre barn tycker om.
Själv fortsätter jag oförtrutet österut, kan se att det nätt och jämnt sluttar nedåt, samt att berget kröker sig. Här växer det krokusar i mängder, precis samma sort som man kan få se i dikena kring husen i området där jag bor. Längre fram på året skjuter lupiner i höjden i samma diken, utom i vissa där de hiskligt stora tussilagobladen tar över tillsammans med jättelokor. Det ser nästan tropiskt ut, litet som en djungel, och det sägs att det kan finnas ormar där, men jag har aldrig sett några, bara några stackars beskedliga daggmaskar samt tusenfotingar och trädgårdssniglar.
Ingenting av någotdera slaget korsar min väg på bergets rygg. Denna rygg lever men är ändå befriad på liv, liknar mer en tanke än en verklighet, och om den hade varit ett levande väsen på riktigt skulle jag ha sagt att det är så den vill ha det. Man vet vad som skall komma, och ändå kommer det som en överraskning, allt vad det kan vara. Och då blir man förstås lika förvånad som ickeförvånad. Det är som när man tänker på en vän, och plötsligt cyklar vännen i fråga förbi, vinkar och säger Tjenamoss. I bästa fall hinner man vinka tillbaka innan vännen har hunnit försvinna utom synhåll. Precis så är det uppe på bergets rygg. Det är mycket som sveper förbi, dock inte allt på en gång. Därför blir bergsryggen en matta som oftast, men inte alltid, känns jämn och behaglig att gå på.
Ett tag sätter jag mig helt sonika ned, blott för att andas. Jag hade inte tänkt på att man kan göra det, men nu när jag gör det ångrar jag det inte, trots att det blåser papperslappar på mig i den stillastående luften. Skit i papperslapparna tänker jag kaxigt, där står säkert ingenting viktigt, bara en massa sammelsurium och kludder som inte kan skynda förbi fort nog. Jag leker med tanken att skruva av mig fötterna, rent av hela benen, bara för att få sitta stilla i all evighet. Men nej, jag gör inte det, ty jag tänker på att fötterna – eller benen – kan rulla ned i en sådan där spricka, och vad gör jag då.
Sitter stilla i all evighet. Evigheter kan bli tråkiga i längden, emellertid, det vet jag som har upplevt flera stycken. När de tagit slut har jag varje gång upptäckt att jag inte saknar dem det minsta. Aldrig att jag skulle sakna den här heller. Det är orsaken till att jag reser mig utan motvilja och fortsätter att traska över mossan, tills det riktigt häpnadsväckande inträffar. Jag står öga mot öga med ett träd, och detta fastän träd saknar ögon, vilket inte alls är sant. Det är ett redwoodträd, sådana finns bara i Amerika, men nu hittar jag ett sådant i alla fall uppe på fjället. Och eftersom trädet är här, så är fjället inget fjäll utan ett berg, som jag sade från början. Alltså är jag synsk.
Snart förstår jag att jag har låtit lura mig igen. Det som jag trodde var luft på båda sidor var i själva verket ljust berg, och det som jag trodde var ett redwoodträd är den smala springan framför mig, som börjat rodna eftersom skymningen är här. Så galet, jag kunde ha svurit på att det var ett redwoodträd och inget annat. Sträcker jag ut armarna åt höger och vänster nuddar fingertopparna det ljusa berget på båda sidor. Tyckte jag inte att jag vandrade i skugga! Jag måste ha gjort det åtminstone ända sedan jag lämnade den pyttelilla avsatsen.
Först när hela skymningsrodnaden tornas upp framför mig vet jag att jag har lämnat den smala passagen. Hur länge har jag sammanlagt varit ute och gått – sju minuter, sju timmar eller sju dagar. Jag vet inte, inte egentligen. Passagens längd kan vara vad som helst mellan tio och tusen meter. Solen kan man inte gå efter, den är ju en äggula.
Så här uppe i mossans värld vet man just ingenting, det blir bara mer och mer tydligt. Först när man kommer nära någonting ser man vad det är, sedan spelar det ingen roll vad för slags syn man har. Men en människa är väl ändå alltid en människa, tänker jag. Eller går det att ta fel på sådana också, på samma sätt som man kan ta fel på berg och luft. Elementen skrattar väl åt mig nu. Bara inte människorna gör det. Bara jag inte blir utsatt för ett stort, allmänt gapflabb när jag kommer ned. Bara inte någon har filmat mig i smyg när jag velat om vilken väg som är den bästa, eller har nattbilder på mig där jag nätt och jämnt vid medvetande står och drar i de förbaskade linorna. Tänk om någon i detta nu sitter och tittar på en film om mig när jag rundar den större avsatsen. Hur skall jag förklara det, det var ju bara något som drev mig. För resten kom jag runt den, det kan ingen ta ifrån mig, så det så. Det var med den jag fick lära mig vad balans är för något, innan dess hade jag bara haft en vag aning om det. Den lärde mig tricket. Jag vill ändå inte att någon som jag inte känner skall ha dokumenterat försöket. Ja, det lyckades – än sen. Gå och filma era egna trädgårdsarbeten istället, nidingar!
Över bergets rygg kan man gå i dagar och nätter, och bara bli förvissad om en sak: Här behövs ingen gräsklippare eller häcksax. Ingen liten ljuv täppa som måste ansas existerar, och bevattningen sköter sig själv eller inte alls. Om någon kommer hit upp med en trädgårdsspade och tror sig kunna skyffla upp jord i all evighet, så kommer vederbörande att bli helt sagolikt besviken. Återigen: Här finns knappt någon förna alls. Att skada marktäcket kommer bara att blotta berg och åter berg, ljust eller mörkt, vilket som.
Ingenting kan utnyttjas i all oändlighet – det bara vet jag.
När jag lämnar bergets rygg sker det odramatiskt, ja, det är knappt att det märks, ty övergången från berg till skog är diffus, nästan som en dimma, men luften är klar fastän det regnar och är torrt. Sedan ser jag en rönn med gröna barr, och det känns underbart med denna välbekanta grönska. Utan den skulle jag måhända inte hamna rätt, men min längtan efter teven i vardagsrummet har vuxit sig skriande stark, ett tag har jag bara den för ögonen, och det är helt riskfritt. Allt som var farligt är kvar uppe på höjden.
Än underbarare blir det när jag ser stigen. Stigen. Just där jag lämnade den, nära stället där den anslutande diton går ihop med den förra men utan att göra den bredare. Där två blir en, kan man säga, om man nu inte kommer gående i motsatt riktning och får uppleva en delning istället. Jag tittar på kalendern i mobilen. Hoppsan, det har gått tjugofyra dygn. Vad gör det, huset har knappast flyttat på sig sedan jag lämnade det.
Ingen har flyttat på barren heller, de ligger överallt på stigen, och myrstackarna har inte blivit fler. Det vill säga, där finns endast noll stycken sådana. Ändå har jag aldrig sett någon myrslok, vilket kan tyckas en smula sällsamt. Det ena kan vara en följd av det andra och vice versa, men varför finns det i så fall inga kängurur? Varför inga igelkottar? Det förstår jag inte, nog borde man ha placerat ut sådana i skogen, det är väl det som skogar är till för.
Den är nog för liten helt enkelt. Man är rädd att djuren skall ta sig ut på vägen och reta gallfeber på bilister. Vem har för övrigt hört talas om att man skulle bredda en skog? Det är en galen men på något sätt inspirerande tanke – att det en dag skulle växa mossa på vägen, och att berget letade sig dit ned. Då skulle det vara slut med nyfikenheten, alla skulle kunna gå upp på höjden själva och bli varse hur lätt det är att bilda sig en egen uppfattning om någonting där. Jag skulle inte behöva frukta någon smygfilmning av min egen person längre, ty alla skulle få nog med sig själva. Vissa skulle säkert trampa i sprickorna, fastna i linorna eller krocka med flygplanet och bli utskällda av någon platsansvarig, men det skulle vara så nyttigt.
Körsbärsträdet i trädgården har slutat blomma, de små karten liknar insekter, närmare bestämt fjärilar som har släppt sina vingar för att börja ett nytt liv som små gröna skalbaggar. Det är för tidigt att skörda dem, kanske hinner det växa ut nya vingar på dem så att de hinner flyga iväg någon natt när man minst anar det., varför skulle man annars hitta flera av dem på marken så fort de börjar bli röda. Vingarna hann inte utvecklas och de hoppade för tidigt, så är det kanske. Andra skulle skylla det hela på sidensvansarna, världens vackraste fåglar, men dem har jag aldrig sett i grannskapet, inte inne i skogen heller. De är bara en del av allt vackert som saknas.
Egentligen äger jag ju inte ens någon trädgård eller teve, även om folk tror motsatsen eftersom jag får månadspeng från staten för att gå på lekis om dagarna. Om jag sätter upp en teveantenn på min trädkoja så beror det på att jag har haft turen att hitta en sådan metallmanick på soptippen (där jag föddes), eller att jag har tillverkat en av aspsly, det är inte svårt. Den vackra verandan har kommit till genom att jag förvandlade några gulmålade plankor från ett kasserat staket. Det fina gröna gräset är ett stycke konstgräs som låg och skräpade vid vägkanten, där jag alltså hittade det. Körsbärsträdet är egentligen en videkvist som inte ens lever längre. Teveapparaten har jag byggt av ett trasigt paraply samt några tegelstenar, och i det fiktiva barskåpet står på rad flera flaskor hembränt som jag har fantiserat fram. De är från olika tidsåldrar, och jag har döpt dem efter mitt kynne. En har jag namngett efter en kung, en efter en amason, en efter en svensk-tysk ung kvinna, och en efter en hög med bitar från trasiga krukor. Det var bara några exempel.
Ni som vill smaka på mina supar är välkomna att göra det. Men de kostar. Kommer jag på er med att smygsupa hemma hos mig när jag inte är hemma får ni sedan leva med min häpnad över er fräckhet. Fast det bekymrar er kanske inte? Jag vet, ni kommer inte att svara eftersom det inte står skrivet någonstans att ni är tvingade. Ni andra – skål på er! Nu tänker jag ta mig en hutt.


Lena Söderkvist
December 2022