Maja var 5 år gammal när hennes pappa, pingstpastorn, började med sina sexuella övergrepp. När hon var 13 år så började hon prostituera sig och ta alla möjliga droger.
Hon satt ute i skogen och sniffade thinner, lyssnade på ABBA och skar sig själv med rakblad. Hennes mamma var en kvittrande fågel så lycklig över sin underbara och välartade familj. Majas betyg i skolan sjönk drastiskt men det förklarades med naturliga pubertetsproblem, det var absolut ingen fara.
Hennes pappa var på henne som en hök varje kväll när mamma var på jobbet. En kväll när Maja var 15 år så högg hon en kniv i pappa så att han senare avled på sjukhuset, och då jublade Maja. Det slutna ungdomshemmet
som hon hamnade på var en drogcentral och hon testade heroin. Det var så skönt att vara fri från skolan där hon hade blivit systematiskt och allvarligt mobbad av både elever, lärare och rektorn. En manlig personal på det ruskiga ungdomshemmet gjorde sexuella närmanden och började bestraffa henne när han inte fick som han ville. När Maja var 18 år så brände hon ned sin gamla högstadieskola vilket renderade i ett långt fängelsestraff. Det är så härligt att hämnas tyckte Maja. Så här höll hennes liv på, det var kriminalitet, droger och prostitution i ett enda snurrande kaos. När hin hade fyllt 30 år så började de allt värre psykiska
problemen. Det var gränspsykoser, psykoser och depressioner samt att hon blev våldtagen av sin hallick flera gånger i veckan. Under ett LSD-rus så ströp hon honom.
Det så kallade livet på rättspsykiatrisk klinik var att vandra i en dimma. Maja var väldigt tungt medicinerad på ett antipsykotisk preparat vilket förvandlade henne till en känslomässigt avtrubbad zombie. Hon vandrade i korridoren fram och tillbaka. Hon var ingen och inget, en människa som ingen saknade och längtade efter. En kvinnlig skötare skrek åt henne vredgat och hatiskt att hon måste skärpa sig och bete sig som folk. Maja noterade det i sin lilla svarta hämnd- och dödsbok. Samtalen eller vad man skulle kalla det med de olika läkarna fick Maja att bara må mycket sämre. Läkarnas kylslagna beräknande ansikten och attityder var ett övergrepp och medicineringen stod fast och Majas liv var ett konstant helvete fullständigt meningslöst och outhärdligt.
Hon låg på sin säng och sjöng visor från barndomen för att trösta sig själv. Den kvinnliga elaka skötaren kom in på hennes rum utan att knacka och skrek att Maja skulle lägga av med sin skit och sluta tycka så jävla synd om sig själv. Hur är det att inte ha kontakt med sina känslor, kan man då säga att man är en människa? Åren gick på rättspsyk och Maja blev utskriven till öppenvård. Hon fick en lägenhet i ett kriminellt tungt belastat bostadsområde i stan och omgående blev hon erbjuden att köpa droger och stöldgods. Två män blev ihjälskjutna i slutet av maj och Maja som nu hade kontakt med sina känslor efter att på eget bevåg ha slutat med den tunga medicineringen kände sig illa till mods över allt våld i samhället. Hon satt och tittade i sin hämnd- och dödsbok och i den stod namnen på 5 stycken läkare och 2 stycken skötare.
Hon behövde bara ringa ett samtal så var allt fixat och ordnat. Ibland så måste våld bemötas med värre våld. Hon ställde sig på balkongen och tände en cigg. Snart så skulle den manliga sjuksköterskan från rättspsyk komma för ett samtal. Han var faktiskt riktigt bra.