i förstaden är himlen försjunken i sig själv, med ett kärnvapenrosa leende öppnar sig en strimma mot världen, vad behagliga dessa tisdagar är när dagsljuset är kallt och avskuret, när det samlar in dammstoft som lyser ansiktslöst och drömlöst i fönstergluggen, binder upp mina tankar till behagliga pelare av ingenting, binder upp mina tankar till öppna fält av tomhet, jag upplöses successivt i takt med att människorna går över torget, hur deras ansikten har lämnats kvar i deras hem, hur dagens rike har bundit deras händer vid förstadens dimma och rök, där de går på torget vid bänkarna och utanför ica-butiken, letar efter de döda gråsparvarna med sina ögon, samlar ihop dem i sopsäckar som de hänger över axeln.
det står två tallrikar med sjukhusmat på bordet, men vi har kall gin och sädesfältet som hänger på väggen glöder av aftonrodnad och ser oss inte. det finns en rymd, ett avstånd som inte längre är förödmjukande, ansiktet är redan vänt åt annat håll, mot andra dagar, mot ett annat ljus som faller över gatorna, vad behagligt det är att slippa älska, vad tröttsam denna ömhet har varit, med våra allra ljusaste nålar har vi nålat upp sädesärlorna i taket, så att de är tysta nog för att kunna höra oss om nätterna, så att de är stilla nog att kunna drömma om flykten,