Hur kan det vara 20-talet? Jag tycker att jag alldeles nyss gick till brevlådan för att hämta posten i juni 1995, solen sken och det var varmt och fåglarna kvittrade. Stoffe kom med dunderröka och vi satt i trädgården och mediterade i den stoiska stillheten och Lena och Kerstin kom gåendes som två överjordiska bländande naturväsen. Livet var en underbar vaken dröm och vi var fast övertygade om att det alltid skulle förbli så. Framåt hösten så måste det ha hänt något väldigt destruktivt och jag minns inte vad, endast fragmentariska minnesbilder av någonting surrealistiskt ångestfyllt. Det måste ha hänt någonting men jag vet inte vad, kanske att jag blev allvarligt psykiskt sjuk, kanske att de diaboliska makterna sänkte mig allt längre ned i ett hål. Jag kan bara minnas spridda fragment och korta episoder men jag minns de där härliga dagarna och nätterna i juni 1995 och hur lyckliga var, jag kan minnas mina katter Jim och Jam och att vi bodde i stugan Kråkebo en knapp mil från Örebro centrum. Jag kan minnas den villkorslösa kärleken och glädjen och att vi drack konjak inne i den mörka skogen. Vi hjälpte bonden med höbärgningen och fick jordgubbar som tack för hjälpen.