Jag vill inte bli kallad sympatisk och vänlig, inte heller fin och snäll.
Jag vill bli accepterad av dom människorna som gjorde mig allra mest illa under en längre tid.
Innerst inne mår jag fortfararande inte helt bra, även fast jag vill bevisa att jag också kan.
Gå vidare, det säger folk till mig, men hur?
Sitter man fast i dy, så gör man. Skär man sig så gör man, inte för att dö, inte för att det är skönt. Bara för att överleva, och verkligen kunna placera sig själv i något av dom alla fack som finns.

Överstående text var jag för några månader sen. Innan jag lärde mig vem jag egentligen var. Innan jag kunde acceptera mig som jag var.
Mobbarna har dragit mig väldigt djupt ner, och spottat mig så många gånger i ansiktet, och dom sakerna får jag också dras med ,även om jag mår bättre idag.
Jag ser solen skina, och gråter inte för att molnen skymmer den ibland.

Numera kallar jag mig själv inte för hårdrockare, inte för punkare eller alternativ.
Jag är mig själv, och det är bara så. Jag har lärt mig under alla dessa år av andra att jag vart helt värdelös, men innerst inne har jag samtidigt vuxit som person utan att någon ser det.
Mina vingar som utanpå var så spröda, hade inuti rötter som ingen någonsin skådat, och jag tror också det var därför jag lärde mig att flyga, efter många krashlandningar. .


Jag hoppas ni läser detta, och tar åt er . För en dag står ni där, med en vän som gråter, skär sig och vill äta piller.
En dag är det du som ska trösta, läs detta då, det bevisar att även den svagaste kan ta sig upp! Säg det till din vän som vill försvinna, säg det till någon som gråter sig till sömns!!