I algoritmernas värld är vi fast
Trådar som luft utan syre
Och vi frågar oss själva:
Hur kan vi må så dåligt, när vi har det så bra?
Bekräfta mig nu
Så kan jag hata mig mer

Vi böjer alla metaller
Stänger alla fabriker
Tyrannerna försvinner
Men känslorna består

Ungdomar som begraver sig själva
I en vantolkning av frihet
Under skärmar som lyser febrilt
För ögon som aldrig tycks vilja mötas
Över bilder som lyser upp ett rum
Men släcker deras livsluster

Snart kommer vintern igen
Med sin instängda mjukhet
En värme som förvånar
Men dina händer de är hårda

Och i hörnet av rummet
Radas böckerna upp
Utifrån ord men inga budskap
Nu är det utställning igen
Som ingen vill gå på
Hyllorna väntar på dagen då vi vaknar

Att tänka på det förflutna
Är det bästa man kan göra
Om man vill skapa ett rike
Som är lätt att förstöra

Ännu är du dock hel
En pinne lätt att bryta av
Ett ljud från maskinen
Väcker dig till liv
Blåa ögon stirrar intensivt
På livbojen som sakta tynger ned dig

Din förutsägbara handrörelse
Hård som apparaten du håller i
Din instängda bortträngda kropp
Låst som huset du gömmer dig i