På det jättestora gamla
Mentalsjukhuset var kravet
att man skulle vara glad,
euforisk och lycklig för
annars fick man inte vara
patient där. De allra mest
lycksaliga var de lobotomerade,
de som inte kände någonting,
och perfekta mediciner som
man blev helt borta i huvudet
av, men det gjorde ingenting
för man var ju rättskaffens glad.
Hela samhället kokade av lycka
och välgång, välfärd och framtidstro.
Till och med ångesten var ett starkt
tecken på att man hade en glad
karaktär i enlighet med Socialstyrelsens
alla normer och värderingar angående
den perfekta samhällsmänniskan som
alltid är stark, lycklig, samarbetsvillig,
kompromissvillig, fullständigt underdånig,
alltid tacksam för ångesten och för statens
självklara överlägsenhet vad det gäller allt.
Doktor Dingel Dångel på det lyckliga och
idealiska Mentalsjukhuset lockade in
kvinnliga lyckliga patienter på sitt kontor
och utnyttjade dom sexuellt för så hade
Gud sagt till honom att göra på morgonandakten. Alla innevånare i
staden ville hamna på det underbara
Mentalsjukhuset och bli lobotomerade
och få maten serverad och ha det så
där charmigt skoj precis som i barndomen.
Ett iskallt bad i en timme har ju aldrig skadat
någon för vi lever ju i ett helt fantastiskt
hurtfriskt och alltid optimistiskt land så upp
med hakan för snart får vi ännu en spruta Hibernal som gör oss till roliga zombies.
Kungen ska komma och hälsa på nästa vecka för hab är vän med Doktor Dingel Dångel som ska få den ädlaste medaljen för sin otroliga professionalism. Ja vad skönt livet kan vara fast man mår så jäkla dåligt, tänkte jag när jag låg på stora sovsalen och läste Tintin och åt punschpraliner, ja tänk att nu är jag äntligen
här på det fashionabla och underbara Mentalsjukhuset som jag alltid har drömt om.
Åhh Sverige du storartade Fosterland och Dina stolta och tappra Landsmän som aldrig ger upp fastän ångesten brinner i bröstet!!
Bryt upp, bryt upp, oändligt är vårt stora äventyr! Tänk vad härligt att vara sinnessjuk och inte ha några krav på sig. Reducerad till ett ingen och ingenting håller man Sjuksköterskan Fröken Rosenkvist i handen och får prata av sig angående den kommande frälsande underbara lobotomeringen som ska lösa alla problem.
Hela samhället längtar efter att få en trygg och god vård på något av Mentalsjukhusen och alla är så nöjda och lyckliga över att vara svensk!