Natten smyger oupptäckt över gränsen
till sista februari

Mörkret sköljer in över huset
som täckt sina ögon
och släckt sina tankar,
där det står som en klippa i havet
uppe på pinnmokullen

Mörkret brusar runt det
genom resliga granar och tallar,
som höjer sina djupa allvarsröster
i barrsjokens svårtydda brusorgelutsagor
under Venus och Jupiter
i rymdens djupa salar

Jorden sysslar med något
medan Anna och jag famlar
i försömnens Stora Drömskepp

Jorden försäger sig
i nattens väldiga andetag,
bortvänd,
som ett litet barn i en sandlåda,
hukande över stora och viktiga göranden
och låtanden,
långt bortom våra åtta miljarder tärande ansikten,
utan att vi ens kan ana den djupare agendan,
djupt här nere bakom dess rygg,
när sömnen vaknar i oss
med sina drömmars befriande oförutsägbarheter
ur det omedvetnas kodade visdom