Det var en gång två ålar som möttes i Sargassohavet.
För enkelhetens skull är ålspråket här översatt till ren svenska.
Den ena var förstjust i spel på hästar och presenterade sig som
'Ål inn' och den andra gillade den finska skärgården
och kallade sig som en kanot kunde heta, 'Åland'.
De bestämde sig för att tävla i historieberättande och
'Ål inn' fick börja. Då kunde det låta ungefär så här.

'Men mera akterut befann sig skeppets kölsvin, vilket matades så gott som dagligen med rester uppblandade med skal. Någon dricka blev dock sällan över och delar av besättningen drack slatten ur andras koppar, glas och flaskor. Ungefär som de skulle ha rökt den lilla del och slut på fimpar, kastade på bara backen, i gräset eller i rännstenen, precis lika mycket 'utomhus', som en skonare kunde ha skådats mot horisontens rand. Det är lättare att se fartyg långt borta och utom hörhåll än att lägga märke till sådana flytetyg, med ett blåsvart hav till bakgrund, som hållet och helt.'

Den andra ålen blev först häpen och sade först ingenting på en lång stund. Sedan berättade han en annan sak med människor i rollerna.

Han visste vad det verkade att det fanns flera olika slags människor. Det fanns så kallade 'väl utvecklade' och så fanns där olika sorters 'mindre väl utvecklade människor. Där fanns en människa betraktades rent allmänt som bakom flötet, mera än vanligt då. Han kunde inte klockan, förstod sig inte på elektronik och hur helt vanliga funktioner i samhället fungerade. Men medan 'de flesta', även hans egen familj betraktade honom som just 'bakom flötet' och 'rätt bakom', så fanns där människor, ofta nog av hans egen sort, som betraktade och handskades med honom utan att tro att han var alldeles som tappad bakom en vagn.
Människor drev ofta med och gjorde narr av honom, men så fanns som sagt några 'vanliga' människor som inte bar sig åt på hans bekostnad. Han blev osäker i en sådan människas sällskap, eftersom han var van vid att betraktas rent allmänt som ett dumhuvud. Mannen en gång varit pojke, hade växt upp på det där viset, som utkastad i en värld där vilsenhet verkade utgöra en måttstock för hur envar människa skulle få 'finna sig tillrätta' i världen.
Att han betraktades som 'mindre vetande', berodde mycket på att människor i vanliga fall, hade alltför bråttom med att få svar, oavsett det handlade om att agera eller att prata. Han kunde skriva sitt eget namn och hade fått lära sig att när den stora visaren stod på sju och den lilla visaren stod på tre, på klockan så gällde det som gällde när klockan visade 'det' eller 'det'. Exempelvis att vakna, äta, göra dag (tvätta sig och byta kläder, göra sig redo för dagen) så behövde han bara se på klockan. Men varje dag kom en vårdare och hjälpte honom med att 'bli redo för dagen', för det behövde han hjälp med. Ungefär som i en del filmer i teve. Vad de som skojade om honom och drev med honom aldrig riktigt anade, var förstås att om de givit honom chansen att berätta, tagit sig tid betraktat honom som en människa, precis lika unik och möjligt olika andra, som var och en av dem, så skulle han förmodligen först ha stammat som vanligt, van vid att bli trakasserad och behandlad som sopor. Då skulle han ha kunnat berätta för dem att han visst förstod vad de höll på med. Bara att han själv, då han pratade 'begripligt', brukade befinna sig bland 'sina egna'. När han mötte någon som inte skojade och drev med honom utan agerade som om han vore 'lika mycket värd' som andra människor, då blev han osäker och valde att ignorera honom, i sin tur. Det fanns även människor som verkade vara döda och aldrig hördes säga något. Det var som om de sov, fast de mera nog låg i koma. Och hjärnan samarbetade med resten av kroppen och de levde, men gick inte att kommunicera med. Ålar och människor lever även de i som helt skilda världar.

Ålarna som lyssnat på varandra, hade inte varit så vältaliga med varandra förut och som förundrat såg de på varandra som såg de varandra för första gången och verkade som tycka att en tävling kunde göra så gott som detsamba. De tog sig för med just sådant som ålar gärna gör och verkade redan ha glömt av att det fanns annat än ålar här i världen, elektriska eller inte.