Mona Ismail Jama i Khartoum
har övertagit Brysselkorrespondenten Andreas Liljehedens
teleprinter

Ur Sudans kryddoftande, färgrika hetta
spindlar hennes långa, oförbehållsamt skickliga och innehållsrika,
kortvågsmimikryande P1-hypnotismer;
de politiska analyserna levererade
i en ständigt upprepad språkrytmstuds,
vari hennes rapporter hälls ut
i en serie identiskt asketiska uttryckslöshetsspäkningar,
som likformade rovor
på löpande bandet i en grovsorteringsavdelning
på en rovsortering
i en konservfabrik på Kibbutz Gan Shmuel vid Hadera,
eller kanske som paketen på transportbanden
i Amazons giganteri i Seattle

Allt kommer fram, uppfattas, hörs,
men lyssnarens uppmärksamhet tas åt sidan,
börjar fascineras av hur rapporten framförs,
och inte vad den innehåller

Mona Ismail Jamas sätt att tala, att obetona,
eller betona varje mening, varje andetag,
på exakt samma sätt
upptar snart all lyssnings uppmärksamhet
i en slags hypnotisk fascination
som kittlar i nacken
och försätter den intet ont anande lyssnaren
i en slags dov anestesi,
ögonen i kors, världen balanserade på nästippen;
Terry Rileys Untitled Organ från Manhattan 1966
en musikalisk analogi!

Den maskinella Jamarösten genomfar etern
(liksom Liljehedens, innan han bättrade sig)
med för alltid oförändrad rigiditet,
utan den vila som variation skulle ge

Detta ständiga marscherande
ger en blick in i själva evighetens sömngång,
i en Eschertrappa som går runt runt
utan förklaring,
ja, som en synvilla i en dallrande hägring
över en highway i Västra Texas;
tunga 18-wheelers lyfta över marken
av ljusets osanningar

Mona Ismail Jama
klär sin röst i sot och aska och en strikt uttrycksaskes,
vari språkljuden i sig kommit att sakna vidhäftande mening,
betydelse eller begriplighet,
förlorade i tonlöshetens zombierepeat,
som ett okänt språks babylonismer,
återkastade av jonosfärens inversionsskikt
i fjärran kortvågssändningar,
speglande lösrycktheter ur ofattbara pressade lägen,
studsande som i en kosmisk spegelsal
sedan kolonialismens mörkaste dagar,
rabblande börsvärdet på allehanda utsugna kommoditeter,
medan en modernare referens
skulle kunna vara de minutiösa interiörerna
i de alltid 18-gradiga klimaten
i Facebooks serverhallar,
i superdatorernas stillsamma intensitet;
metalldiskreta AI-tänkare ointresserade av betoning
och uttrycksfullhet,
uppfyllda av hela världens noggrant noterade obegripligheter