Jag väver natten tätt. Minnet blandar och ger. Berätta för mig vad jag behöver, säger jag. Väggen har humor. Väggen skrattar till svar. Ute ligger fjärden stilla. Hungrig och svart. Med dagen kommer ljuset som ska skära dess yta. Men nu är den endast en spegel. För ett universum som aldrig kan nås. Jag är inte lika rädd, inte längre. Väggen vet, den nickar sakta och ler. Jag låter sömnen ta mig, jag låter den smeka min kind. Stilla mitt hjärta. Och dra mig med.