Utanför fönstret lyser solen genom den mjölkvita morgonslöjan och lönnens frostklädda grenar.

Älskling. Jag har inte sagt det än. Men hon är Älskling.

Jag knäpper hennes skjorta, bara så att jag kan föra händerna under det vita tyget, så att jag kan följa hennes konturer. Från magens lena rundning upp mot de mjuka brösten.

Jag viskar stående, med min mun mot hennes hals – jag är din, jag är bara bara din.

Våra ord har alltid vidrört lätt, som en kittling. Som två tungspetsar gör. Som högt gräs mot bara ben. Gör det igen, vill jag säga. Snälla, gör det igen.

Tysta stötar passerar. Mellan hennes hud och min. Vi balanserar lätt, håller våra andetag.

Utanför hennes sovrum sträcker sig ett naket träd. Grenarna snuddar vid det bleka ljuset. Och i taket hänger natthimlen på tork.