l’Agly har blivit mor. Ynglen slingrar sig i strandbrynet, höjer sina huvuden mot min fot.

Sedan jag blev mamma är jag ”madame”. Männens blickar är vänligare. Kvinnornas fyllda av samförstånd. Barnen är sköldar. Barnen gör oss. Tiden är alltid knapp.

Min kropp och bergen. De smälter samman. Musklerna hårdnar och huden min blir sträv.

Vi står i det gröna klara vattnet med solen som lyser genom grenverket. Den torra vinden letar sig ner från sluttningarna och krusar ytan. Mitt barn stänker vatten och skrattar högt. Jag drabbas till tårar. Av hans oförställda lycka. Av att vi får vara här.

Landskapet håller andan. Floden vindlar och väser, för att sedan sjunga upp sig till ett dån. Cikadorna tystnar. Svalorna dyker djupt. Oron vibrerar, den virvlar upp som damm.

Jag viskar deras namn, jag ger dem till bergen. Stjärnögonen stirrar tomt från den svarta kupolen. Månen skär himlen. Nattremsor fastnar i träden, de böljar sig i vinden. Magmunnen sluts och den röda jorden suckar mätt.