'Du förstår mig inte', sade han och pekade på mig
med en knappt använd blyertspenna. Jag sade till
honom att jag inte bara 'kunde svika honom nu',
utan troligen alltid skulle komma att göra det,
i hans ögon.

Sedan höjde han yxan och kastade den med en som
elegant rörelse av armen. Den klöv luften precis här
och efteråt klöv den även vattnets yta och dess tyngd
gjorde att den försvann ned i sjöns vatten.
Så var det förstås.

Han hade träffat mig på ett ställe som sålde alla de
möjliga slags drycker, från heta till kalla och säkert
rumstempererade även. Det fanns ingen is mellan
dryckerna i glas förslutna med kapsyler av metall.
Det var en dag i juni

och året var 1972. Han hade träffat mig där och vi
hade aldrig mötts förut. Efter att ha frågat om han
fick slå sig ned vid mitt bord, efter att ha frågat om
stolen var ledig och jag nickat jakande. Trots att det
inte var mycket folk

inne i lokalen. De flesta borden var lediga och jag
var en smula nyfiken på varför han rest sig från sitt
bord efter att han suttit och kastat blickar omkring
sig någon stund. Han tog de där lugna med vad det
verkade, bestämda stegen

fram till det bord på vilket en kopp med fat och ett
fat för en ostsmörgås var placerad för mig att som
bita i. Efter några minuters tystnad frågade han så
'skall du verkligen äta den där', varpå han pekade
på assietten med ostsmörgåsen.

Jag såg först på honom och tänkte att han kanske
var hungrig. Men kan kunde ju ha tagit och köpt en
själv i så fall. Han pratade med mig en bra stund,
kanske en 37 minuter eller så. Sedan berättade han
att han ville visa mig något.

På andra sidan bron. Nu råkade jag veta med mig
att det brukade vara hyggligt mycket människor på
bron som ledde över en smal del av sjön och att det
nog inte innebar någon större risk heller därför.




(Emedan jag i tanken såväl som känslan, hade på känn
att läsaren kanske var i tidsnöd. Även en skrivande själ,
kunde så vara. Så här tillbringar du således den del av
arbetstiden du skulle kunnat kalla 'tid för rast och ro'?)