Min anskrämliga uppväxt tornar upp sig som ett ursinnigt åskmoln. All den vrede och allt det hat som jag förbjöds att känna. Klaustrofobin i det vacum som familjens tystnad utgjorde och i vilken jag höll på att kvävas och tyna bort.
Jag satte på min platta med ABBA och drömde mig bort till en annan tillvaro fortfarande med en klump i halsen. När jag var arg och dum så förvisades jag till mitt rum. Vissa barn har oturen att hamna i helt fel familj. En svart sol skriker ut sin kärlek och sanning om den dysfunktionella familjens enorma trauma. Vad har man att sätta emot tystnadskulturen som en 10-årig pojke? Vad förstår man överhuvudtaget om sin prekära livssituation?
Pappa sitter som en hösäck i matrummet och försöker omväxlande desperat och apatisk likna en människa. Vad har han druckit och tagit för tabletter idag? Mamma är en kvick ödla i köket som inte går att få fatt i. Jag fördjupar mig i mitt legobyggande och kommer in i djup trance tillsammans med Agneta och Annifrid, mina enda verkliga vänner i en ointresserad och oförstående omvärld.
Det finns inte plats för empati i vår familj. Man får klara sig så bra som det går på egen hand. Att visa svaghet och sorg är inte populärt. Stark och glad ska människan vara. Djävulen ligger under min säng och ska ta mig för att jag är så dum och värdelös. Jag tittar mig i spegeln och ser hur jävla ful jag är. Vilken flicka vill ha mig som pojkvän? Och jag är så dålig i ishockey, får nästan inte vara med och spela för att jag är så liten och klen. Det vore bäst om jag var död. Jag har börjat bråka och mobbas i skolan. Jag som var klassens ljus i lågstadiet.
Pappa ser för bedrövlig ut i sin röda åtsmitande träningoverall. Jag tycker så synd om honom. Mamma är en kameleont, mästare på att fixa allt det praktiska. Mitt rum är min underbara livmoder, mitt mot allt ont skyddande högkvarter där jag är kung och mästare. Radhusområdet är en folkhemmets utpräglade idyll. Ingen vet vad som försiggår i vår sjuka familj med den lyckade fasaden. Ingen hör hur jag skriker på hjälp. Ingen kommer till min undsättning. När jag hör ambulansen så tänker jag: kom och hämta mig för jag blöder, kom och hämta pappa för han är allvarligt sjuk! Pappa har bara ett halvår kvar att leva. Sen går han för ett avslut. I den sjuka familjen får jag ingen hjälp att sörja och bearbeta för livet pågår och vi måste gå vidare mot nya härliga möjligheter. Det var skönt att pappa tog livet av sig. Tio år senare så får jag ett psykotiskt sammanbrott. Ett straff för att jag har tänkt så onda tankar och all min vrede och allt mitt hat. I Dantes Inferno är det inte så trevligt att vistas. Tänk alla dessa gravt vanvårdade barn som blir psykiskt sjuka. Många begår självmord och jag kanske borde ha gjort det också på ett tidigt stadium, jag vet inte. Tänk all den tystnadskultur vars kompakta mörker kväver själen och hur fullständigt chanslös man är och hur meningslöst det är att kämpa emot. Vissa barn blir aggressivt utåtagerande och andra utplånar sig själv. Jag tillhörde den senare sorten. Det är 47 år senare idag och ibland hör jag en inre röst som säger var tyst Johan, sluta skriv en massa skit som bara gör allt mycket värre, vi gjorde inga fel under din lyckliga uppväxt så kom inte och skyll på oss. Jag reser i tiden och sätter mig på sängen i mitt pojkrum och så säger jag kom Johan så ska jag hålla om dig och så kan vi prata om precis allting.