Christian är utbränd, sitter apatisk i sin limbobubbla. Samhällets krav äter folks integritet och värdighet. Man måste vara stark och uthållig. Christian har inte någon mat hemma, hur ska han orka och förmå åka till affären? Telefonen är tyst, ingen orkar bry sig om den som är down and out. Kärleken ligger i koma och det är ingen som minns att den har varit vaken och igång. Stadens citykärna är en mardröm av stress och köphunger. Christian vill inte bli en zombie men han är på väg att bli det. En granntjej ringer helt oväntat på dörren och frågar om han vill komma ned till henne och dricka kaffe. Hennes ögon strålar och sticker hål på Christians ensamhetsbubbla.
Granntjejen har också varit utbränd och de berättar om sina liv, och om hur ohållbart det var att vara en ständigt stressad brevbärare och jobba i den absurda hemtjänsten. Det cyniska samhället har ihjäl människor på löpande band och bara genom att bli allvarligt sjuk kan man finna ett andrum och ändra kurs.
Skuldkänslan för att man är så svag, sjuk och värdelös kommer och går. Man borde vara stark, frisk och glad med ett ständigt leende som en vuxen, ansvarstagande och plikttrogen medborgare. Allt borde vara så himla bra. Christian går upp till sig utmattad och lite yr i huvudet. Hans lägenhet är ett ostädat kaos. Granntjejen Moa har erbjudit sig att hjälpa honom att städa. Det finns hopp om livet
trots den existentiella slagsidan.