De kalla, bitande vintrarna under 1940-talets början
var prövande för de flesta parter. Dessutom föll de
tidvis så stora mängder drivsnö att man på öppna
platser, speciellt på vischan, endast såg telestolpar
till hälften. Därtill medförde isbildning på kablar
ett mödosamt merarbete. Faktum som min pappa
väl kände till eftersom han tjänstgjorde vid dåvarande
Kungliga Telegrafverket (Telia). Till allra första början
som telegrambud. Senare jobbade han med anläggning,
montage och kabelplanering.

Fysiskt sett var pappa väl förberedd för de strapatser
som en fältsoldat under beredskapen kunde utsättas för.
Genom utövande av sporter som fotboll och bandyspel
hade explosivitet och styrka i benen tränats upp. Dessutom
vistades han ofta om vårarna på skidor i skärgården.

Beredskapstiden i Boden medförde en del bekantskaper.
Pappa minns Martin Lundström bäst i och med att denne
sportfantom från Norsjö i Västerbotten också siktade på
att tävla inom längdskidåkningen. Ett antal år senare på OS
i S:t Moritz 1948 inhöste Lundström två Guldmedaljer.
Dessutom vann ’Guld-Martin’ en hel binge medaljer på
Svenska Mästerskapen i längdskidåkning. Bland annat
hela sex stycken guldmedaljer.

Förutom idrott hade pappa ett stort tycke för musik.
Då ’Guld-Martin’ också bar på en musikalisk ådra genom
att han själv, hans far och hans bröder trakterade dragspel,
gitarr och munspel kom det sig då att ’livet på luckan’ blev
en hel del angenämare. På sitt dragspel spelade Martin bl.a
Ragnar 'Ragge' Sundquists marsch ”Chinka Basara” och
”Gammal Dalavals” av Carl Jularbo samt andra bravurnummer.

Och så kom denna morgon med uppställning och inspektion
på kaserngården. En löjtnant anlade en bister min när han
med en falks skarpsyn slog ner på en ur manskapet.

- I det militära står vi inte som hösäckar när det beordrats givakt.
Räta på er, karl.

Den tilltalade försökte förklara sin hållning med att läkarintyg
fanns för ryggåkomma.

- Vi måste hålla på den militära disciplinen. Er ursäkt är inte
skäl nog för att låta bli att följa order. Kan ni inte räta på den
förbannade ryggen, blir det rapport, dundrade löjtnanten.
- Nä tyvärr kan jag inte, men kan du göra det här? ropades till svar.

Den inkallade tog då sitt gevär m/96 repetergevär av Mausertyp
och kastade det en bit upp i luften. Där ovanför honom och
löjtnanten dallrade geväret ett antal sekunder utan att falla
till backen. Inte förrän mannen sträckte upp handen och liksom
lugnt lyfte ner det, upphörde luftfärden.

Min pappa stod bara ett stycke därifrån och kunde följa
hela förloppet. Över löjtnantens läppar kom inte ett ord och efter
den dagen sågs den inkallade med ryggbesvären, inte till mer.