Dikt av Julia Engström.

Hur kommer det sig att inte alla känner sig helt uppslukade av varandets meningslöshet?

Äta, jobba, skrika i kudden, sova. I ett evinnerligt ekorrhjul som aldrig tar slut.

Finns det någon poäng med allt detta?
Ibland behöver jag verkligen fly från disk, tvättberg o vänner som inte har tid.
Meningslösheten äter upp mig inifrån.

Jag lägger mig i sängen o drömmer om en värld där det finns tid att leva.