Av Julia Engström.

Jag känner mig blek och misslyckad.
Långt ifrån skinande och lyckad.

Ja, min själ den är helt grå.
Även om det inte verkar så.

Jag skakar hela jag.
Som om jag låg i en kall sarkofag.

Det känns som att jag står på en scen.
Lite som att jag vore nyfödd och ren.

Jag delar ut en del av mig i varje dikt.
Ungefär som en mycket öppenhjärtlig bikt.

De säger att jag skiner och strålar.
Men de hör inte att mitt innersta vrålar.

Är det verkligen jag som flyger?
Jag som tycker att jag smyger.