Eftermiddag den 1 november 1967.
Håkan du skulle inte slitit dig ur din

storasysters hand och tittat fram

bakom bussen. Sexåringar ska inte
dö i trafikolyckor. Smällen mot
lastbilen var skoningslös och
extremt våldsam. Ditt huvud som
krossades som ett ägg. Blodet som
aldrig sluta strömma. Pappa som
kom i ilfart. Paniken och förtvivlan.
Håkan min storebror du levde bara
några timmar till. Chocktillståndet
i familjen. Overklighetskänslan.
Den svarta sorgen som slog sina
klor i vår desperata existens.
Pappa som irrar omkring och
skriker. Mammas rygg bågnar
som plåt. Jag som är 2,5 år och
fattar naturligtvis ingenting.
Livets muntra festligheter är över
och en blöt och skitig filt lägger
sig över alla tafatta försök
att frammana någon slags
lindring från rädslan och smärtan.
Håkan är borta helt enkelt och
ingen kan ersätta honom.
Pappa som tar sin tillflykt in
i bipolär mani kombinerat med
alkohol och lugnande tabletter.
Livet som bara måste fungera
och fortsätta fastän tiden
har stannat. Hela Sverige
borde ha stannat upp den
dagen när Håkan försvann.