Blickar pilar, blad bläddrar, hälar trampar den stumma ångestens takt
Väntrummet är som ett vakuum, tiden går långsammare här på något sätt, som om den med vilje drar ut på det.

Getögon smyger mellan ansikten, alla tittar, undrar, tänker. Ingen kan starta ett samtal, de e för mycket att ta hönsyn till, genant att vara fast tillsammans men ändå tryggt att slippa vänta ensam.

Sedan kommer hon, pyjamasklädd i gnisseltofflor, ropar efternamn som om det vore bingo, å alla väntar på att få bingo, så att väntan kan vara över.

Tickandet från klockan och hummandet från akvariet fyller rummet, monotont och enkelt, ändå på något sätt illavarslande. Som om ångesten vibrerar igenom själva luften på samma våglängd som hummandet och tickandet. En oros-symfoni.

Som en lättad projektil lyfter jag från sätet när läkaren ropar upp mitt namn, snabba steg följer henne ut ur vakuumet och tiden börjar ticka normalt igen. Sedan, som en dom från helvetet,
”Vi ska bara ta några tester så kan du sätta dig ner och vänta igen”