Kapitel 1

Forlins skrivbyrå låg på gatuplanet i en äldre byggnad högt uppe vid Timmermansgatan på Södermalm. Fasaden var nyputsad, och det fanns ingenting som skvallrade om att staden en dag skulle bestämma sig för att riva stora delar av området, eller att just detta kvarter skulle få stå som en relikt för byggnadsentusiasterna. Ovanpå skrivbyrån fanns två mindre, sporadiskt uthyrda kontorslokaler, och i övrigt endast privatbostäder, många av dem trånga och de flesta befolkade av barnfamiljer.
Det fanns en vindsvåning också. Den var dragig och under vintern kall att vistas i. Hyresvärden, en privat husägare vid namn Augusta Willentoft, såg den som en semesterbostad till uthyrning på sommaren, och som ett lagerutrymme på vintern. Lägenheten ägde inget riktigt kök, endast en kokvrå, nätt och jämnt stor nog att inrymma ett klaffbord och två stolar.
Innergården var en än sorgligare historia. Barnen i huset rörde sig hellre ute på trottoaren, eller begav sig ända bort till Skinnarviksberget, än stannade inne på den, och det var inte konstigt. Den stackars gården var det gråaste man kunde få se. Inte en grästuva mäktade spränga genom cementen. Allt som fanns att beskåda var sopskjulet, några tvättlinor samt den färgflagande piskställningen. Naturligtvis hände det att något barn fick ingivelsen att använda den senare som en klätterställning, men det slutade alltid med bassning eller illa på något annat sätt.
Lika grå var inte den smala stadsgatan, bara nästan. Vissa av barnen roade sig med att studera de parkerade bilarna och gissa vem som ägde vilken.
Jarl Forlins åkdon var det lättaste att känna igen, åtminstone för den som bodde i huset och kände sina grannar. Det var en gammal välvårdad, omlackerad carioca, vit som en snöstorm och med extra stora baklyktor. Forlin själv var livrädd för att bli påkörd bakifrån i snöoväder, därav de modifierade baklyktorna. Men det var inte bara bilen i sig som gjorde den lätt att identifiera för de insatta. Varje onsdag och torsdag var den proppfull med papper, ibland transporterade han även sin skrivmaskin till och från arbetet. Den fick då ligga på sätet intill förarens, och det var inte alltid som han lyfte ut den omedelbart som han hade parkerat.
Han tycktes ständigt ha bråttom, och ofta straffade det sig genom att han smällde igen bildörren för tidigt, det vill säga innan han hade hunnit kliva ur helt och fullt, så att rocken fastnade. Tre fina ytterplagg hade han lyckats förstöra på det sättet. När olyckan var framme brukade man höra honom svära så att det ekade långt upp i backen, aldrig grovt, men väl vredesfyllt. Klok som han var insåg han alltid snart att felet var ingen annans än hans eget, och det hände att han bad förbipasserande uppriktigt om ursäkt för sina svordomar.
Tisdagen den fjärde september gick allt emellertid lugnt till, trots en besvikelse som vederfarits honom under den föregående veckan. Förvisso gruvade han sig alltjämt över den duktige sommaranställde som inte hade velat fortsätta sitt värv efter ferierna trots löftet om en högre lön. Pojken hade haft studier i sikte, och – ja, det hade han ju aldrig stuckit under stol med egentligen. Ingenjör skulle han bli, inte redaktör eller något annat som han borde ha passat ypperligt till. Det var i ingenjörsyrket som framtiden och därmed pengarna fanns. Måhända hade han rätt i det, men synd var det. Djäkligt synd.
Skrivaren Gerda Svahn hade stått och stampat på trottoaren när hennes chef anlände. Hon var för det mesta ute i övermåttan god tid. Han hade sagt åt henne att låta bli, men det hade varit att tala för döva öron. Nu tänkte han Hon får skylla sig själv, och ordade inte mer om det. Hon noterade att han föreföll en smula spänd, han hade förstås grubblat halva natten över om han skulle anställa någon ny. Hans erfarne andreman Karl-Otto Sköld hade för vana att komma precis i tid, och det gjorde han i dag också.
Gerda såg med lindrig avund på Karl-Otto när denne nonchalant kastade av sig sin tunna trenchcoat och lätt som en virvelvind lyckades få en av hattkrokarna på tamburmajoren att fånga den nya herrhatten. Hur gjorde han det? Hon skulle alltid undra, för hon visste att han inte spelade handboll.
? Dagens upplägg, herr Fred Astaire! hojtade Jarl innan Karl-Otto, något snopen i synen, hade hunnit sätta sig på sin stol.
Gerda gjorde ett halvhjärtat försök att kväva en fnissning. Karl-Otto valde att inte höra den. Den tredje anställde, Sven Phipps, skulle komma tillbaka först på måndagen. Detta var ett elände, ansåg de övriga tre på firman, för i september var det normalt med anstormningar. Många var de som hade hunnit skriva sitt livs historia under semestern, skulle skicka in manuset till förlag och förväntade sig en vacker utskrift.
Nog brukade det ändå ordna sig. Den lilla skrivbyrån hade på de fyra år som den existerat hunnit skaffa sig ett gediget gott rykte. De flesta manus som kom in var antingen handskrivna, eller åtminstone utförda i en stil som behövde förbättras. De var så gott som enbart privatpersoners alster. Jarl var en boren skrivmänniska, hade börjat som journalist på en mindre tidskrift och haft en del ekonomiskt kämpiga år, men han hade varit sparsam och ihärdig hela tiden, och väldigt målmedveten redan från start. Han skulle åstadkomma något, välja rätt medarbetare och göra sig ett namn, hade han sagt sig, och nu var han där, inte fyrtio år fyllda men likväl direktör för en egen firma.
? Kalle, sade han, du får ta fru Karlssons sjukhusnoveller. Jag har skummat igenom dem, de är riktigt bra, men styckesindelningen och diverse småfel måste rättas till. Du borde bli klar med dem före veckans slut. Gerda, du fortsätter där du var med den där kungaskrönan. Hittar du fler oförskämdheter i manuset, så visa mig dem. Vi vill inte bli inblandade i ett tryckfrihetsmål. Jag ringer Jespersson i dag. Framhärdar han med sina vansinnigheter får han vända sig till en annan firma.
? Det vore illa, för jag har bara fyrtio sidor kvar.
? Hm. Djäklar. Fast bra jobbat, Gerda.
Hon kände väl till den nämnde Dan Jesperssons bristande sinne för vad som var vederhäftigt. Ett av mannen tidigare insänt manus hade redigerats av henne så sent som i december. Hon hade gjort allt för att lyfta det, och i slutänden hade det blivit läsbart, trots det flertal faktiska felaktigheter som författaren själv hade vägrat låta henne stryka. Sex förlag hade refuserat materialet sedan dess, hon kände till det eftersom Jespersson själv klagande hade nämnt saken för en dryg månad sedan. Men var han ensam i sitt slag – icke. Det vimlade av personer som han. Ambitiösa och välutbildade, men alldeles fel i rollen som historieskribent.
Dessa utgjorde ingen intellektuell utmaning, och inte behövde hon bry sig om det. Innehållet var författarnas och förläggarnas huvudvärk, inte skrivbyråns, vars uppgift var att skriva ut propra dokument och inget annat. Emellertid fanns det gränser för vad som kunde tolereras, precis som firmaägaren just hade påpekat. Gerda visste att hon hade Jarls förtroende, och fann det skönt att kunna vara Du med någon som han.
Hon var Du med Karl-Otto och Sven också, men endast sällan med manusförfattarna, vilka hon ofta uppfattade som högfärdiga utan att någonsin kunna avfärda dem som bara osäkra på sig själva. Kommunikationen slapp hon för det mesta, den biten skötte Jarl så gärna själv. Detta innebar en stor lättnad för alla, för det var ju också Jarl som hade det övergripande ansvaret.
Med ögonen på vad händerna gjorde kom hon att ägna hela förmiddagen åt Jesperssons krönika, vilken alltså fick heta ”skröna” så fort byråchefen var närvarande, och när hon slutligen reste sig från stolen för att gå på lunch tog hon en lov förbi lokalens alla fönster.
? Snällt av dig att göra blommorna glada, sade Karl-Otto, och lät samtidigt en smula okoncentrerad.
När han lyfte hakan förstod hon varför. Han hade en retuscheringspenna i mungipan. Vad gjorde den där. Hon drog ut den, dels för att ställa honom till svars, dels för att han skulle kunna prata ordentligt.
? Ge hit! sade han otåligt.
Och så ryckte han blixtsnabbt åt sig pennan och lät den vila i stället.
? Ta med dig kannan, är du snäll, fortfor han.
Gerdas suck hördes ända in till Jarl.
? Ni grälar väl inte? sade denne när han kom ut och var fortfarande i färd med att dra på sig rocken.
? Vi är bara hungriga, försäkrade Karl-Otto.
Jarl tittade reflexmässigt på sitt armbandsur. Kvart över tolv, han blev tvungen att titta en gång till för att hjärnan skulle hinna registrera det. Egentligen visste han exakt hur mycket klockan var, men en liten ordningsman inom honom ville gärna få saken bekräftad.
De fortsatte mot konditoriet. Fyrtiofem minuter, det fick räcka när den tredje medarbetaren var borta och sommarjobbaren hade slutat. Oftast tog de en timme var, och samtidigt eftersom kontoret höll lunchstängt mellan tolv och ett. Stamkunderna kände väl till vilka regler som gällde, det var de övriga som kunde bli överraskade. Fast egentligen var det onödigt att någon blev det, lunchstängt var det så många fler som hade, de enda som aldrig hade det var i princip samhällsinrättningarna och de stora företagen.
Gerda kastade en blick på den ensamma figur vars blick klamrade sig fast vid det oansenliga skyltfönstret. Hon såg en blek hy, som i kombination med det kolsvarta håret och den iögonfallande färgen på läppstiftet framstod som en sinnebild för hur en Snövit borde ta sig ut på en teater. Kanske var hon skådespelerska, men i så fall ingen känd och etablerad sådan, för hon var ganska anspråkslöst klädd. Bara hatten var fin, den var brun, med en fasanfjäder och vackra sammetsdetaljer. Det var knappast bärarens verkliga stil, så man kunde gissa att hon hade fått huvudbonaden i present av någon eller haft turen att springa på den på en loppmarknad. Det sista var inte troligt, för den såg helt ny ut.
Mer hann inte Gerda reflektera över. Hon hade inte all tid i världen, det kunde vara kö på konditoriet. Hon var van vid att stressa, men ville inte göra det om hon ansåg att det kunde undvikas. Det var tio plusgrader, och hon lät handskarna ligga kvar i varsin respektive kappficka. Det gjorde att hon kunde hålla ett stadigare tag om sin damväska, vilken Jarl hade utdömt som liten och opraktisk. Men det var ju så damväskor såg ut! Han hade ingen insikt om kvinnomode, nej, det skulle bara ha fattats. Karl-Otto såg aldrig sådana detaljer, och hon kunde ha slagit vad med sig själv om att han inte skulle märka någon förändring dagen efter.
Hon tänkte överraska genom att skaffa en ny frisyr, kanske tona håret också, och hade bokat en tid hos frisören, dit hon skulle gå direkt efter arbetsdagens slut. För henne var det följaktligen en dag som inte fick innebära övertidsarbete, och därför var all tid som kunde sparas värdefullare än vanligt.
Trots den milda temperaturen, en efterdyning av den just passerade sommaren, hade hon valt att vira en sjal runt halsen, ingen tjock yllesak, utan en souvenir i siden som hennes syster hade bragt med sig från Italien, kanske mest för att imponera, men Gerda älskade den. Den gick ton i ton med hennes vinröda, kraftigt klackade pumps, men om systern hade tänkt på det vid köptillfället var okänt.
Konditoriet var nästan fullsatt när de tre anlände. Således var alla fönsterbord upptagna, något som fick Jarl att genomfaras av en mild besvikelse. Han tyckte om att kunna kika ut medan han pratade och tuggade, och kunde då se betydligt mindre koncentrerad ut än han i själva verket var. Jarl hade alltid öronen med sig, det visste alla hans tre anställda, vilka därför tänkte sig för både en och två gånger innan något skämt slapp ur dem på kontoret.
Att njuta av fönsterutsikten var dock knappast allt för en man som skrivbyrådirektören. Han ville gärna äta gott. Om det var något som Wilands konditori var känt för, så var det sina generösa lunchsmörgåsar. Men det fanns en sak till som skilde det från sina konkurrenter, och det var dess noggrant genomarbetade gammaldags atmosfär. För att få till den hade ägarfamiljen köpt in äldre möbler. Dessa var inte alltid de bekvämaste, men vad gjorde det när den makalösa smörgåsen serverades av en leende servitris, att möbeln man satt på var insutten. Alltjämt vackra var de ändå, och inte alls luggslitna, det var soffor som tycktes komna från en artonhundratalssalong.
Personalens klädsel stod även om den var av senare datum inte möblemanget efter. Den var specialbeställd och tillverkad efter gamla mönster just för att passa in i den miljö där den nu användes. Den som aldrig hade mötts av synen skulle kanske ha höjt på ögonbrynen och kommit med en kommentar som ”Kors, har Skansen öppnat filial på Hornsgatan!” eller något dylikt. Det hände emellertid ytterst sällan att någon yppade något i den vägen. Stamkunderna hade lärt sig vilka stolar och soffor som var sittvänligast, och fick man höra något över huvud taget om inredningen, så berodde det på någon ny gäst som hade fått ta den sittplats som bjöds. Några regelrätta klagomål hördes praktiskt taget aldrig.
Det var med andra ord till stor del gemytet som drog när någon i de kringliggande kvarteren fick ingivelsen att besöka konditoriet. Nu var det mitt i lunchrusningen, och även om de flesta platserna var upptagna, så råkade åtminstone kön vara kort. Fyrtiofem minuter att äta och ta igen sig på var inte mycket, och sju minuters promenad både till och från stället måste ingå i dessa fyrtiofem minuter, så det var inte utan att de tre från skrivbyrån tog den korta kön som något av en skänk från ovan. Men de skulle få kasta i sig sina smörgåsar ändå, för serveringstiden låg som vanligt på runt tio minuter, vilka alltså också måste räknas in. Det var som sagt ordentliga smörgåsar man fick på sina fat.
Förstulet kom de att kika när de fina hembakta och ljuvligt doftade franskbröden med sitt rika pålägg landade på bordet intill. Precis då råkade Gerda kasta ett öga mot fönstret längre bort, och spratt till.
? Där är ju den där flickan igen!
?Vilken flicka? sade Karl-Otto, uppriktigt undrande och med ryggen mot föremålet för kollegans kommentar.
? Vänd på dig så ser du.
Han vände på sig, men fortfor att se ut som ett frågetecken. Gerda fick lust att göra en grimas eller säga något dumt, men hejdade sig. Hon orkade inte gnabbas med en kurrande mage, och för övrigt ville hon inte framstå som otålig med sin chef närvarande. Kanske anade Karl-Otto det, i så fall visade han det inte.
? Det var ju hon som stod och glodde in i vårt skyltfönster, vetja. Såg du henne inte?
? Så nu har hon följt efter oss och står och glor genom det här fönstret också?
? Hm, det verkar faktiskt inte bättre, inföll Jarl. Men hon får allt lov att komma igen efter klockan tretton, som alla andra. Det är inte för intet som vi har skylten med våra öppettider på dörren, och hon kan säkert läsa.
Och så skulle det kanske inte ha pratats mer om det den dagen, Jarls ord var nu en gång lag på firman, även om han knappast kunde ha kallats för en tyrann. Han var helt enkelt född med en naturlig pondus, och om någon gick för långt någon gång skulle han omedelbart låta vederbörande få veta det. Emellertid hade han inte räknat med den okända flickans nyfikenhet eller plötsligt påkomna rättframhet. Innan någon visste ordet av stod hon intill bordet, och det samtidigt som smörgåsarna serverades, vilket mannen uppfattade som obekvämt, rent av besvärande. Gerda harklade sig, hon ville bespara sin chef ord som denne kanske kunde komma att ångra, och sade genast det som han tvekade att säga:
? Fröken är välkommen efter klockan tretton. Kontoret kommer att vara bemannat då, och blir det svårt för Fröken att komma, kan Hon ta mitt visitkort och ringa när det passar.
Gerda lät sträng med flit utan att lägga någon fientlighet i meningarna. Hon tyckte synd om den unga damen, och visste inte riktigt själv varför. Det var något med dennas utstrålning som gav effekten.
Förvåningen i de mörka ögonen var inte att ta fel på. Tankspritt tog hon emot det enkla visitkortet, neg och skulle just gå tillbaka mot dörren, fortfarande med en min som skvallrade om att hon varken verkade veta ut eller in, när hon kom att stanna upp som en tvärnitande bilförare och blev alldeles stirrig. I distraktionen råkade hon utan att märka det tappa visitkortet, och i sekunden efter rusade hon ut. Ett halvkvävt gnyende hördes innan hon försvann. Vid det laget hade Jarl ställt sig tvärt upp som man gör i kortspelet hej knekt när en kung serveras. Bara honnören fattades. Han kunde ha satt efter henne om han inte så säkert hade trott att hon skulle hitta hem. Hon var bara ung, inget litet barn. Till slut slog han sig tungt ned, och skulle försöka njuta av den fina smörgåsen, som han hade suktat så efter under förmiddagen, men det underliga uppträdet lämnade honom ingen ro.
Karl-Otto lät sig inte bekymras av sådana småsaker. Om den okända var en kund skulle det snart ge sig. Om något hade skrämt henne, så inte satt orsaken vid deras bord, så det så. Hans förnöjda min var typisk för honom. Ibland hade Jarl retat sig på den, men just nu välkomnade han den, och det gjorde även Gerda. Alla tre var medvetna om att den tid som man hade kunnat finna verklig anledning till oro var förbi. Kriget var slut, och matbutikerna fylldes alltmer av sådant som hade varit otänkbart på flera år. Med tanke på det frestande utbudet, som skulle utökas under hösten, kunde man med fog förutspå att det skulle bli en härlig jul för de flesta. Härlig och värdig. Till slut lät Jarl sig översköljas av Karl-Ottos i det närmaste barnsliga optimism. Den var som den var, men hade aldrig stört arbetet, för där var mannen minsann både noggrann och förutseende.
Det stod inte längre någon och väntade utanför firmans gatfönster när skrivarbetarna återvände, den mystiskt uppträdande unga kvinnan hade inte kommit tillbaka. Gerda hade tagit upp det tappade visitkortet från golvet, då hon inte hade velat att vem som helst skulle få tag i det. Det var alltjämt helt och rent, ingen hade hunnit trampa på det, så hon hade stoppat det i väskan.
Rännan i gatstenen utanför entrén var igenslammad sedan flera dagar, och nu när solen låg på syntes det ordentligt. Ut från grannporten såg de tre Augusta Willentofts dotter Frida komma farande, som det syntes och lät upprörd över något, och vad gjorde hon om inte trampade rakt ned i geggan av multnande lönnlöv, smuts och trädfrön. Hon blev vansinnig. Jarl tyckte illa om att unga damer blev vansinniga på det sättet och skyndade sig in. Det var nätt och jämnt att han hann höra hyresvärdinnan, alltså den rytande flickans mor, ropa åt henne ”Du kunde ha nämnt det tidigare!”. Han såg en skymt av den korpulenta kvinnan genom dörrutan, knyckte på axlarna, och förberedde sig på att få arbeta i fred resten av eftermiddagen.
Bara en minut senare fick han emellertid se samma Augustas runda ansikte när kvinnan klev på i hans kontorsrum. Hon såg ut som ett solsken och bad skrattande om ursäkt för det högljudda intermezzo som hon själv hade hjälpt till med att skapa.
? Ni får försöka förlåta min Frida också, hon hade räknat med vindsvåningen den här månaden, jag brukar ju aldrig ha den uthyrd i september. Hon ville låna ut den till en väninna på besök, och normalt skulle det inte ha varit något problem. Men nu har jag råkat få en hyresgäst, som behöver en tillfällig inkvartering till ett rimligt pris. Hon reser nog snart, men säg det till Frida!
? På så sätt, sade Jarl och log förnöjt.
Hans arbetsplats var bortsett från skrivbordsbelysningen avsiktligt förlagd i dunkel, eftersom han hade fönstret i västerläge och solen ofta kunde skina stark genom persiennen. Då var läslampan att föredra, menade han, medan fru Augustas ögon hade svårt att vänja sig. Hon var ingen kontorsmänniska, men hade vetat om skrivmannens vanor redan när hon hade stigit på. Någon kommentar om ljussättningen kom hon därför aldrig med, hur frestande det än kunde bli för henne att fälla kommentarer om just sådant som hon fann besynnerligt. Det mjuka dunklet fick det goda med sig att hans brist på intresse för det som kvinnan berättade knappt framträdde, men han anade nog att hon förstod hur oviktig hennes information tedde sig.
Hon stod kvar en stund, vilket var oväntat, och det fick Jarl att till slut sno runt på sin snurrvänliga kontorsstol för att se henne i ögonen.
? Jag tror bestämt att Frun har något på hjärtat?
Nu nickade Augusta. En mystisk känsla, skrämmande lik ett andeväsen, smög sig in i rummet samtidigt som kvinnan erbjöds besöksstolen, på vilken hon satte sig först efter några sekunders tvekan. Det som skulle sägas, insåg Jarl, kunde antingen ta resten av eftermiddagen i anspråk – eller gå på några sekunder. Ingetdera kunde vara bra, alltså måste han styra samtalet, som den journalist han i grund och botten var. Han hade en säker intuition, och förstod att det, vad det än var som hans hyresvärd hade på tungan, måste gälla den nya hyresgästen.
? Var träffades ni?
? På Wilands. Det var sent i fredags kväll. Jag slank förbi för att handla matbröd, hoppades att de skulle ha något kvar. Då såg jag en hopsjunken figur vid ett fönsterbord. Det var en ung dam, och herr Jarl må tro att hon var förtvivlad! Först ville hon inte prata, men jag gav mig inte, för Herren sade åt mig att jag inte borde göra det. Småningom fick jag lov att slå mig ned hos henne. Hennes historia visade sig vara minst sagt sorglig. För en månad sedan reste hon från Uddevalla till Stockholm för att bo hos en äldre bekant till familjen, samt söka arbete. Men så dog tanten helt oförhappandes, ja, sådant händer ju, men ack, det slutar inte där. Den avlidnas bästa väninna, den här flickans faster, som skulle ha fått ärva huset, hade dött året innan och efterlämnat en dotter. Denna var nu enligt testamentet arvtagare till sin mors del. Den nu avlidna hade knappt haft någon kontakt med den nya arvtagerskan, som dock vid beskedet om frånfället reste direkt från Rimbo för att ta huset i besittning. Hon kan faktiskt redan ha hunnit sälja det, ensam arvtagare till bostaden som hon är. Det är tydligt att hon ville få ut pengarna så fort som möjligt. Uddevallatösen – Ellen heter hon – hade plötsligt ingenstans att ta vägen. Hon blev väl för chockad att kämpa emot, stackaren, vågade knappt ens vädja om några dagars respit. Och vet Ni vad mer som hände: När hon bad om att åtminstone få med sig ett minne av den goda damen, grabbade arvingen tag i en hatt på hyllan, gav den till henne och sade ”Den här kan du ta, jag vill ändå inte se den mer”. Inte gör man väl så!
? Jag tror dessvärre att det är vanligt. Men det var rätt av Frun att lyssna till sin inre röst.
Innerst undrade han hur historien kunde angå honom själv, och återigen visste snart hans journalistintuition vad Augusta ville få sagt.
? Flickan söker arbete fortfarande, har jag rätt?
? Ja, och jag skulle inte besvära Er med det om jag inte så säkert visste att hon är en god skribent. Det var hon som författade vårt hyreskontrakt. Hon är kompetent, tro mig. Men jag har inte sagt något till henne, för jag vill inte bereda henne ytterligare en besvikelse. Det räcker med sådana för hennes del. Arma flicka! I ärlighetens namn får jag nog säga att jag skulle tjäna på det också, för utan ett arbete tror jag inte att hon kommer att kunna betala för sig så värst länge.
? Är hon skötsam?
? Det är hon, och hjälpsam. Inte det minsta bortskämd.
? Hur länge har Fru Augusta känt henne?
? I fyra dagar. Sedan i fredags, som jag nämnde.
? Det är i och för sig inte mycket. Men jag litar på Frun. Nåväl, vi ger henne en chans, på deltid till att börja med – om hon är intresserad och klarar av skrivtestet. Just nu behöver jag förstärkning. Vad heter hon mer än Ellen?
? Mann. Ellen Angela Mann är det fullständiga namnet. Föräldrarna kommer från Tyskland. Hon har tillika med hela sin familj haft det socialt kämpigt under hela kriget. De har stundtals blivit utfrysta.
? För att familjen är judisk?
? Det är den inte, och det är väl där skon klämmer, kan jag tro. För vissa är alla ickejudiska tyskar genom sin börd skyldiga till kriget. Fast nu har det släppt, säger hon. Man märkte väl att medlemmarna i ”tyskfamiljen” var lika lyckliga över freden som det stora flertalet. Som väl är brukar förnuftet segra till sist. Men nog tror jag att det kan vara den dåliga stämningen under ofredsåren som fick flickan att bestämma sig för att bege sig till Stockholm. Här vet knappt någon vem hon är, livet kan börja om. Och så rycks benen under stolen bort för henne här också. Det var nog därför som Gud befallde mig att ingripa. Ingen skall behöva lida så utan att bli sedd.
Ett problem kvarstod emellertid, enligt Augusta. Vindsvåningen. Den skulle vara beboelig månaden ut, kanske ända till mitten av oktober om hösten blev mild. Det fanns en kakelugn, vacker men knappast funktionsduglig, i det enda rummet, och sedan kriget tagit slut var det något av en apparat att få tag i ved mitt inne i stadskärnan. På salutorg kunde man ibland hitta varan.
Vestibulen, berättade hon, var så liten att den med lätthet kunde passeras med två normallånga kliv av en vuxen person, och toaletten var visserligen hel men gammal. Det rinnande vattnet fungerade ypperligt, och likaså strömtillförseln. Om kvällarna kunde man dock höra blåsten leta sig genom de små gliporna kring fönsterrutorna. Måhända gick det att bli galen efter tillräckligt många övernattningar där uppe, men klagomålen hade varit få. Fru Augusta trodde att det berodde på den låga snittåldern hos våningens hyresgäster. Ungdomarna tålde mer, menade hon, och hon rekommenderade bostaden endast till sådana.
Den nya hyresgästen hade knappt synts till på hela dagen. Antingen hade hon gjort sig osynlig med flit, eller också var det som värdinnan trodde, det vill säga att flickan var ute och letade efter något ströjobb som kunde underlätta ekonomin åtminstone för en tid.
? Hon är tjugo år och ser bra ut. Även om hon har det svårt just nu, så tror jag att hon har framtiden för sig. Någon ung man borde få upp ögonen för henne. Och finner hon inte den tryggheten, så skulle hon nog kunna mannekänga.
Augustas ögon tindrade. Hon mindes sin egen ungdom, den hade inte gått av för hackor den heller. Håret hade varit tjockt, brunt och meterlångt. Hon hade haft getingmidja och en korsett som hade måst knytas till ordentligt för att figuren skulle framträda i all sin glans. Numera var den figuren sedan länge förlorad, men korsetten saknade hon inte. Den hade varit ett fängelse. Vad håret beträffade så hade det krävt sin omvårdnad. Men så hade det första kriget tagit slut, och det hade blivit nittonhundratjugotal. Då hade hon slutat vara tonåring, och figuren hade försvunnit i takt med att korsetten kastats och de rosenfärgade kinderna hade bleknat. Hon skulle aldrig mer se ut som ett motiv på ett bokmärke, men det sörjde hon inte. Hela hennes generations kvinnor hade genomgått den förändringen, på något sätt. Den hade inneburit en ökad frihet och som kronan på verket rösträtt.
En stackars livsnyfiken ung toka som den nya hyresgästen visste väl knappt vad hon skulle använda sin rösträtt till. Om ett år skulle hon vara myndig, då måste hon förstå det. Tills dess skulle hon behöva hjälp, massor av flera sorters hjälp. Om hon inte reste hem igen förstås, vilket trots allt var det troligaste scenariot.
Vem skulle hon ty sig till, det hade hon fortfarande inte låtit avslöja. Ett underskrivet avtal var knappast detsamma som en vänskapspakt. I värsta fall måste hon få en tågbiljett till skänks så att hon kunde resa hem, men nu var kanske den ekonomiska biten löst. Allt berodde på om hon kunde förmås att acceptera den provanställning på deltid som herr Jarl eventuellt hade att erbjuda.
Jarl å sin sida insåg att han redan hade träffat den omtalade uddevallaflickan. Beskrivningen stämde alltför mycket överens med den litet mystiska men vackra personen från kaféet för att det skulle vara en tillfällighet. Varför hade hon sprungit iväg – det kunde hon få förklara när det lämpade sig. Han ville inte ta upp det panikartade intryck som flickan hade gett inför dennas välgörerska, i varje fall inte utan att först ha pratat med huvudpersonen själv.
Hade någon av dem kunnat se det, så skulle de ha vetat att Ellen Mann inte var den som satt stilla. Hon hade nu korsat Götgatan, genat över Mosebacke och fortsatt vidare över Renstiernas gata – för att upptäcka den vidunderliga utsikten mot Djurgården från Fjällgatan. Där hade hon slagit sig ned på en vilobänk. Paniken, eller vad hon borde ha kallat den, var borta. Det hade varit så underligt alltsammans, vad skulle fru Augusta tro om någon av skrivmänniskorna tjallade. Kanske ingenting ändå, kvinnan var ju en god och rejäl människa, gick i kyrkan och allting. Så vad nästa drag nu skulle bli framstod inte som alldeles självklart.
Trutarna seglade över och framför henne, och trots deras närvaro orkade hon meditera. Hon tänkte på förklädet på den där servitrisen. Det hade varit något så omisskännligt bekant med det, och det var bara en av många oförklarliga déjà-vuer som hade gripit henne de senaste dagarna. Förklädeshistorien var den värsta. Men så sent som under gårdagen hade hon dessutom tyckt sig jagas av skuggan från en smygande människa. När hon hade snott runt hade där stått en reklamskylt formad som en flaska i jätteformat. Hon hade anat något helt annat, en dam i klänning, en lång, draperad sidenvariant, som knappast användes längre annat än på maskerader. Höll hon då på att bli tokig – nej, det kunde hon inte tro.
Hon kunde få déjà-vuer av att studera häckar och välklippta buskar också, och en obändig, barnslig lust att gömma sig i den täta men tuktade vegetationen. Sådant var förbjudet för hennes del. Hon var för gammal att uppträda som ett barn, och skulle i sanningens namn ha blivit frågande själv om hon fått se en vuxen ge efter för den sortens impulser.
Tokdårar fanns det alltid. I en stad av Stockholms storlek borde det finnas många, och här gick det an, de skulle ju försvinna i mängden på ett helt annat sätt än vad som hade varit möjligt i Uddevalla. Det gjorde huvudstadens storlek behaglig.
Hon var inte rädd för att gå vilse, det skulle bara ha fattats så van som hon var vid att ta långa promenader. Var det rastlöshet – kanske, men i så fall var rastlöshet något fint och positivt som andra borde ta efter. Ellen älskade att göra upptäckter. De måste inte vara stora eller häpnadsväckande. Hon ville bara se vad som fanns, så att hon inte missade något. De kända sevärdheterna brydde hon sig mindre om än de små sensationerna som ingen verkade känna till. En ovanlig förvildad blomma var mer spännande än ett ofta fotograferat gammalt klocktorn.
Efter några minuter fann hon för gott att lätta från den hårda utomhusmöbeln och bege sig mot Sista styverns trappa. Varför den hette så visste hon inte, men det gjorde den inte mindre intressant. Vad var Spanska trappan i Rom mot den här träkonstruktionen där den låg inbäddad i sin unika miljö, och därtill på en höjd som var värd att vallfärda till. Hon hade hört talas om Vitabergsparken och Sofia kyrka också, men insåg att hon skulle få gott om tillfällen att besöka området. Sålunda drog hon sig nu tillbaka mot Slussen, passerade och kastade ett förstulet ögonkast mot Kafé Baren med sin förunderliga utvändiga och vindlande men inte särskilt höga spiraltrappa, som påminde om en brandtrappa men säkert var avsedd som en genväg till härligheten. Hon tyckte sig från håll känna doften av nykokt kaffe. Riktigt kaffe, med en ljuvligt doftande sump i bottnen på kannan. Att fantisera om det lät sig enkelt göras för den som var sugen men inte stadd vid kassa.
Hon måste verkligen finna en försörjning, åtminstone en temporär sådan, och det var det som hon hade försökt göra i dag – i samma hus där hon nu hade bestämt sig för att hyra den lilla vindsvåningen, så länge den nu skulle förbli beboelig. Det skulle ha passat henne väl med en skrivbyrå. Den typen av tjänsteställen växte inte på träd, i synnerhet inte för någon så ung och oetablerad som hon själv. Hon kunde lätt föreställa sig att folk stod i kö för att få arbeta hos Forlins.
Kanske skulle hon göra ett nytt försök trots det?
Vid Adolf Fredriks torg fann hon sig överfallen av sin egen hunger. Hon dövade den med en hundragrams chokladkaka, kom att skämmas inför sig själv, men bara tills hon hade nått Timmermansgatan. Det kunde vara bra med energi för den som sökte arbete.

Kapitel 2

? Referenser? sade Ellen förvånat.
? Så Fröken gav sig alltså iväg på vinst och förlust utan att någon kan intyga Hennes kapacitet?
Jarl tyckte synd om den olyckliga figur han hade framför sig. Hon satt mitt emot honom med den fina bruna hatten i knät och tittade på den och inte på den som talade med henne. Litet skinn på näsan skulle inte ha skadat, och nu såg det ut som att hon skulle ha kunnat rusa ut ur kontorsrummet vilken sekund som helst. Kanske borde han ha låtit henne göra det. Istället stängde han dörren. Flickan skulle få en chans, han hade lovat fru Augusta det.
? Varifrån kommer Fröken?
Nu tittade hon äntligen upp. Till hans lättnad var båda hennes kinder torra. Ögonen var klara, försökte visa mod, men kunde inte dölja att hon hade en klump i halsen. Rösten var i alla fall inte hes när hon svarade ”Uddevalla”. Hennes västkustdialekt var tydlig utan att vara utpräglad. Han tyckte om den.
? Jag är utbildad sömmerska men gillar inte att sy, berättade hon. Om jag inte får jobb nu så kan jag försöka på någon textilfabrik. Fast det vore synd.
? Hur synd då? sade Jarl i ett något provocerande tonläge.
? Djäkligt synd.
? Fröken behärskar sitt modersmål?
? Även tyska och franska, herr Forlin.
Om hon hade haft en kraftigare stämma skulle han ha kunnat kalla henne för kaxig. Men det var något väldigt ynkligt över henne. Han fick känslan av att sitta och samtala med en nykläckt fågelunge. En fågelunge som inte ville sy men i gengäld var duktig på svenska, tyska och franska. Det var som att hon ville be om ursäkt för sin existens. Han tänkte, att sådan blir ingen som växer upp i Stockholm. Fast egentligen var han inte säker på sin sak. För somliga kunde det räcka med att bli sviken en enda gång för att illusionerna skulle falla som det bräckligaste korthus. Intuitionen sade honom att han borde tiga om sitt samtal med Augusta, och så fick det bli.
Ellen å sin sida kunde knappt tro att firmaägaren så snart hade visat sig villig att ta emot. För henne framstod det hela som rena trolleriet. Hade kanske någon liten ängel viskat i hans öra att han borde välja henne, ja, det verkade inte sämre. Inte verkade han så farligt stel eller sträng heller, men det visste hon att man aldrig kunde veta så noga. Vissa dolde sitt rätta jag tills något tvingade dem att ta fram det. Själv var hon knappast en tankeläsare eller en mästare i psykologi. Kanske berodde hans lättsamma sätt på att han hade en vacker ung kvinna framför sig. Det skulle han i så fall troligen aldrig erkänna. Hon hade sett att en vigselring glimmade på hans vänstra ringfinger.
Den blänkande svarta skrivmaskinen stod nära fönstret med ett halvfärdigt dokument i. Han hade tillåtit sig ett avbrott i arbetet för hennes skull. Det var verkligen extraordinärt. När han bjöd på en chokladbit hade hon inte hjärta att säga nej. Ett litet leende for över hennes läppar, och leendet smittade av sig på Jarl, vars tunna mustascher kom att spännas ut en aning.
Han sneglade på sitt ofullbordade arbete, och hoppades av hela sitt hjärta att besökaren inte skulle känna sig påträngande. Där oroade han sig dock för intet, ty hon kände sig mer välkommen än hon någonsin hade vågat hoppas.
Men hon visade det knappt med en min, därför var han osäker. När han lade en numrerad sida ur ett maskinskrivet romanmanus framför henne förstod hon vad han ville säga utan att han behövde komma med någon förklaring. Ett anställningsprov kunde i det här fallet bara ske på ett sätt.
? Var kan jag sätta mig?
Äntligen hördes det någon form av iver i hennes röst. Han ville jubla även om han inte visade det, det var så otroligt mycket enklare att bli Du med någon som vågade prata.
Hon fick ta plats nära Gerda, vid det skrivbord som tills helt nyligen hade disponerats av den sommaranställde. Men innan hon kunde slå sig till ro passade Jarl på att presentera henne för de två därvarande, vilka om allt gick vägen skulle bli hennes kollegor. Stackars Ellen tycktes inte veta att det bara var barn som förväntades niga eller bocka, och fortfarande hade hon ingen aning om vad som var det gängse tilltalet på firman. Den detaljen ville Jarl vänta med tills hon hade visat vad hon kunde. Innan dess skulle det ha varit onödigt, nästan dumt, att nämna det.
Ellen slog sig ned vid den anvisade platsen, och själv återvände Jarl till sin maskin för att avsluta det som han hade påbörjat. Han hade lust att vissla men lät bli, då det kunde ha stört hans egen koncentration.
Så ringde hans bordstelefon. Det var Jespersson. På nytt fann Jarl anledning att stänga dörren till sitt rum, då han fruktade att själv kanske bli högljudd. Men Jespersson hade annat i sinnet än gräl. Han lät nästan moloken, ja, rent av skamsen, och mycket riktigt kom det fram att det gällde hans manus. Han ville ha tillbaka det, sade han. För att rätta till vissa ”misstag”.
? Men utskriften är ju nästan klar? sade Jarl, förvånad och bestört på en gång. Vissa oklarheter hade jag tänkt återkomma om, och ett antal syftningsfel har en av mina duktiga anställda eliminerat.
”Syftningsfel” var ett medvetet snällt ordval i sammanhanget. Skrivmannen kände kallsvetten komma krypande i pannan. Vad hade Jespersson gjort, om inte visat en kopia för en förläggare redan. Och blivit utskälld.
? Nå, då gör vi så här, sade Jarl, som nu insåg att han måste finna en lösning omedelbart, kom in till oss i morgon kväll, om vi så har hunnit stänga för dagen, men vänligen före klockan tjugo. Jag visar vad vi har gjort, och Ni får godkänna eller förkasta resultatet. Om Ni då är nöjd med utskriften, kan jag bistå med allmänna tips på ändringar. Dessa ändringar kan vi utföra gratis åt Er i efterhand. Ni bör förstås välja en annan förläggare att skicka in Ert manus till nästa gång.
Det blev tyst en stund i luren. Jarl stirrade på sin dörr som i väntan på att ett spöke skulle komma inseglande genom densamma. Fönstret var stängt, och väl var det. Han ville inte göra sin röst hörd över gården heller. Vem är det som har bollen, tänkte han, och försökte förgäves komma på det tills Jespersson bröt tystnaden.
? Går det bra torsdag kväll?
Med ens som mannen sade det upphörde dunkandet från Jarls egen bröstkorg. Två dagars frist var som att hitta två massiva guldklimpar i ett dike. Det var bara att tacka och ta emot.
? Självfallet går det bra på torsdag. Då säger vi det. Herr Jespersson kan känna Sig välkommen.
Betalt skulle firman få vad författaren än bestämde sig för. Men om den nya kopian överlämnades till en konkurrent skulle goda råd vara dyra. För den firman skulle också få credit för det som Jarls firma hade presterat. Då var det bättre om boken aldrig gick i tryck, och det skulle den väl inte, trots Gerdas idoga arbete med att få den läslig. Dan Jespersson var ökänd bland förläggarna numera.
Efter samtalet satte Jarl sig åter vid sin maskin för att fortsätta med sitt utskriftsarbete. Veckan före hade han fått en hälsning från en nöjd kund, som hade lyckats få sitt manus antaget hos ett mindre förlag. Han funderade på att köpa boken när den kom ut – för att ha något att stoltsera med. De oetablerade författarna kom endast undantagsvis vidare, och att en nu hade gjort det fungerade i hans huvud som ett kvitto på vad hans egen skrivbyrå kunde åstadkomma.
Innerst inne visste han bättre. Berättelsen hade varit bra från början. Han var själv den som hade gjort om den vackert handskrivna romanen till en enhetlig och prydlig skrift, en sådan som förläggarna älskade att se. Han hade haft något på känn den gången. Så han var måhända en smula synsk, något som han redan hade förmedlat vidare till sin fru. Men hade inte Forlins skrivbyrå gjort utskriftsarbetet, så skulle någon konkurrent säkert ha kunnat utföra det med samma finess.
Så vad kunde ett osäkert kort som en ung fröken från Uddevalla tillföra. Han visste inte ens längre om det var för flickans, firmans eller den vänliga fru Augustas skull som han egentligen hade tagit sig tid med henne. Någon gud trodde Jarl inte på, och Ödet var ett förlegat begrepp i hans värld. Men han ville inte stöta sig med hyresvärdinnan, och därför hade han bestämt sig för att det främst var för dennas skull som han hade låtit flickan pröva, utan att knota om sannolikheter eller religion.
Och flickan själv skulle visa sig bli klar mycket fortare än han hade trott. Efter bara tjugo minuter hörde han en knackning på sin inte längre stängda dörr. Han hade förväntat sig att det skulle ta en timme allra minst, i synnerhet som det gällde ett test, för den unga att prestera ett resultat som hon själv antog som gott nog. Nu blev han en smula orolig. Hon hade väl inte slarvat?
? Var vänlig och lägg papperet på bordet, sade han. Fröken har väl läst igenom vad Hon skrivit?
Hon nickade piggt, inte nervöst, vilket gladde honom.
? Jag kommer att titta på resultatet mycket kritiskt. Besked får Fröken i morgon. Om det blir positivt kan Fröken få börja hos oss omedelbart.
Återigen neg hon. Sedan skuttade hon ut på lätta fötter, slet åt sig sin kappa och hatt, och förvann ur lokalen som en minitornado. Från utsidan vinkade hon åt Gerda, som just då tittade upp från sin maskin. Gerda vinkade tillbaka, och sedan skulle ingen på kontoret se något mer av Ellen förrän dagen efter. Det skulle inte Augusta heller.
För nu hoppade Ellen ombord på en spårvagn. Det var stundens ingivelse, hon kunde inte motstå impulsen och hade ingen aning om vart turen gick, men fick höra av föraren att han skulle stanna vid Norrmalmstorg, samt att hon om hon steg av där skulle ha nära till en mängd sevärdheter. Han hade när han insett att hon kom från en helt annan del av riket felaktigt tagit henne för en turist direkt. Hon tänkte inte öppna någon diskussion om det, han fick tro vad han ville, bara hon fick valuta för den tid hon använde till att göra sina upptäckter. Kanske skulle hon hinna se Djurgården också, men det trodde hon inte eftersom klockan närmade sig fyraslaget och hon anade att hon snart skulle bli hungrig. Då skulle det bara vara att pallra sig hem till hyrlägenheten, för några utemiddagar hade hon inte råd med. Hon var inte alldeles pank, men måste förhålla sig sparsam åtminstone tills hon fick sin första lön. Det hade hon vetat långt innan hon hade kommit till Stockholm. Ingen hade behövt påminna henne, men trots det – eller kanske just därför – hände det att hon stannade framför en restaurang eller ett kafé, lika tveksam som frestad. Klokheten vann för det mesta, i annat fall såg hon till att välja något billigt från menyn.
Norrmalmstorg visade sig ståta med en stor chokladbutik, som låg vid Citypalatsets gatuplan och givetvis fick de flanörer som inte hade känt till den att stanna och glo lystet genom det enorma vitrinfönstret. Sålunda skulle även Ellen ha stannat till, men nu var hon inte längre sugen på sötsaker. Chokladkakan hade gjort sitt.
Tvärs över torget löpte en spårvagnsräls, som därmed delade den öppna ytan i två trianglar. Hon tänkte, att det måste hända att någon blev påkörd emellanåt, och ryste. Hennes egna ögon var det åtminstone inget fel på, tvärt om kunde hon se en prick röra sig på hundra meters avstånd. Oftast var det därför hon som hade fått rycka ut när familjens katt hade sprungit iväg.
Nu var det i och för sig inte bara hennes goda syn som hade gjort henne lyckosam i sin språngjakt på husdjuret, hon hade lärt sig var hon skulle leta också, och hade kunnat ge sina bröder instruktioner om det, för säkert skulle katten ge sig ut på äventyr igen.
Det var på bröderna och katten som hon tänkte när hennes ögon föll på något som såg ut att vara en vacker träddunge snett över gatan. Det var Kungsträdgårdens nordvästra hörn. Synen intresserade henne, och hon korsade snabbt gatan. Hon hade hört talas om Molins fontän, och ville se om den verkligen var så magnifik som det påstods.
Efter en kort promenad var hon framme. Dock fann hon fontänen som varandes stor och hisklig, inte vacker eller inspirerande. Besviken över konstaterandet fortsatte hon söderut, förbi Operan, fann bron över Helgeandsholmen, och befann sig så på Västerlånggatan. Hon skulle snart vara tillbaka på Södermalm om hon fortsatte i samma riktning, och förstod det, men traskade likväl vidare, kände att magen redan hade börjat kurra. En kort regnskur fick henne att söka skydd i en herrekipering, men som hon inte var ensam om det väckte hon ingen uppmärksamhet. Tacksam för det fortsatte hon vidare österut på de nu blänkande gatstenarna. Lufttemperaturen var normal för årstiden. Så länge hon var i rörelse skulle hon inte frysa. Hon hann få en skymt av hamnen innan hon korsade ännu en bro, för att därefter åter befinna sig vid Slussen. Hon kände sig lätt snopen över att hennes upptäcktsfärd inte hade blivit längre. En knapp timme hade den varat, och klockan var bara kvart i fem.
Fötterna ledde henne förbi en konsumbutik, där hon köpte soppbuljong, ett mindre stycke fläskkött, en brödlimpa, en flaska mjölk samt smör och en liten bit ost. Det var nätt och jämnt vad de kontanter hon hade kvar i portmonnän räckte till. Femton minuter senare var hon i sin hyrbostad, där hon genast tog fram kastrullen för att värma buljongen.
Det var toppen att det fanns möbler i lägenheten redan. Dessa var enkla, men för hennes del dög de, även om bäddsoffans resårbotten knarrade. Medan fläsksoppan puttrade i kastrullen åt hon en av sina nybredda smörgåsar, och kikade samtidigt ned genom fönstret mot den skuggiga innergården. Blev den varm ens soliga dagar? Hon var inte övertygad, och inte kunde hon tro att hon skulle få veta det om ingen talade om det. För där skulle hon inte uppehålla sig mer än nödvändigt, det visste hon bestämt. Just som hon tänkte det såg hon en lätt kutryggig äldre kvinna lösgöra sig från mörkret intill husväggen, det var en sådan där gammal dam som hon kunde ha föreställt sig sagans Pomperipossa eller häxan som ville äta upp Hans och Greta. Kvinnan rörde sig raskt, fastän hon bar på en hoprullad matta som såg ut att vara tung.
Ett beslut lät sig fattas så snabbt att Ellen knappt ens hade hunnit väga för och emot. Hon slutade äta och lade ifrån sig smörgåsen, samt stängde av gasspisen. Därvid hördes ett ljud från kastrullen som om soppan hade blivit besviken. Den var förmodligen klar, men nu ville hon inte dröja, utan drog på sig sin yllekofta, snörade på sig promenadskorna och lämnade bostaden utan att låsa dörren. Hissen var långsam, så hon valde trapporna. Hennes ben var unga och friska, och snart befann hon sig ute på gården, trots den motvilja hon kände inför att beträda densamma. Nu när hon var där kunde hon se att den var allt annat än rensopad. Där låg spikar och sågspån – det sista hade bildat en blöt sörja och skulle svårligen låta sig sopas undan förrän vattnet från regnet hade avdunstat eller runnit bort. Men spikarna kunde väl någon ha fått dän? Det var tydligt att ingen brydde sig om gården. Barnfamiljerna hade inte tid, och de gamla hade inte nog med ork till att hålla efter den. Man verkade mest använda den sporadiskt som arbetsställe för sågning och hamrande.
Den gamla kvinnan fick syn på Ellen i samma stund som denna klev ut i sågspånssörjan. Gumman vände på sig, mycket tvärt, och kom att se på den okända med en blick som sade ”Här har vi allt en främling”. Det var ingen ovänlig blick, men den var inte heller vänlig. Det var något skarpt och fordrande med den – och något bekant, fick Ellen en känsla av. Men kanske påminde ögonen helt enkelt om någon annans bara. Hon fann det vara idé att presentera sig genast.
Den äldre kvinnan hade något egenartat högmodigt i sin kroppshållning. Trots den böjda ryggen klarade hon av att röra sig värdigt och elegant, alltså inte naturligt eller obesvärat utan snarare ansträngt, som för att visa en styrka hon egentligen inte ägde. Men det kunde vara så, att skenet bedrog. Att hon hade rört sig på det sättet ända sedan hon lärt sig gå.
Just som kvinnan skulle svara förmörkades gården på ett ögonblick ytterligare. Det gick så fort att det tycktes skrämma en flock kråkor, som just då passerade över hustaken rakt ovanför. En av dem flög ned på cementplanen, där den kom att sitta en stund. Det var en ungfågel, vars dunkrage inte var fullt utvuxen än.
Inget muller hördes, det var bara ett tungt regnmoln, inte ens ett brett sådant, men kanske tjockt eftersom det var så mörkt. Snart hade det passerat, och lämnat ytterligare bidrag i form av vatten till sågspånssörjan, men den unga kråkan var kvar. Dess kraxande var dämpat, men orkade ändå, som om det hade haft en egen vilja, eka mellan husväggarna. Den gamla kastade en trött blick på fågeln, som envisades med att inte röra sig ur fläcken, och övergick sedan till att ånyo se forskande på Ellen.
? Är Fröken möjligtvis nyinflyttad?
Orden var nog inte menade som en anklagelse kastad rakt upp i synen, men rösten var lika hård som kvinnans blick, och Ellen måste svälja en klump. Hon harklade sig och försökte låta oberörd och lagom älskvärd.
? Jag hyr vindsvåningen, om Frun vill veta.
Nu hördes en tydlig fnysning från dem gamla.
? ”om Frun vill veta”? Vindsvåningen? Flicka lilla, Ni kommer att frysa ihjäl om Ni blir kvar där länge. Har inte fru Willentoft berättat det? Fröken kan bli kvar på sin höjd till oktober, sedan blir det alldeles för kallt. Jag tror inte att fönstren där uppe ens är tätade ordentligt. Men det är väl snabbt ordnat, kan jag tro.
Det sista sade hon muttrande.
? Jo, man har förvarnat mig om det. Täta kan jag nog göra själv.
Ellen menade det. Litet kitt att täta två små gluggar till fönster med kunde inte kosta en förmögenhet, inte vara svårt att få dit heller, och fru Augusta skulle enbart bli tacksam mot den hyresgäst som tog sig an uppgiften. Det var lika bra att saken blev gjord omgående. Men en tätning skulle förstås inte hjälpa mot vinterkylan när den väl satte in. En portabel kamin, en sådan som användes av arméer, kunde det dock kanske, om nu inte kakelugnen gick att få i bruk. Men var få tag i en sådan?
Kråkan lyfte samtidigt som den gamla lade sin matta med en duns, förstärkt av en dov metallklang, på ställningens galler. Hon kände ställningen väl och visste vad den tålde.
? Vill Fröken vara snäll och ge mig ett handtag, sade hon.
Så fick Ellen hjälpa damen att dra mattan över stången. Hon blev stående kvar medan hon såg kvinnan piska golvtäcket så frenetiskt och länge, att det borde ha skrikit. Sedan drog denna ned mattan med sina starka armar och bad åskådaren att rulla ihop den ordentligt.
? Jag bär den gärna till hissen, om Frun önskar det.
? Fröken låter förbaske mig som hon skulle ha varit min piga. Hissen i min portgång är trasig, så dit är det ingen vits att ta mattan, men som tur är bor jag bara en trappa upp. Om Fröken vill ha vänligheten att bära den till min hall, så bjuder jag gärna på en kopp kaffe och en smörgås.
På så sätt lyckades Ellen förtränga sina nybredda smörgåsar, varav en numera var halväten, uppe hos sig, och likaså slutade hon tänka på den goda fläsksoppa som nu kallnade under kastrullocket. För nu vädrade hennes äventyrslystna jag spännande upptäckter. Gamla människor, föreställde hon sig, bar på massor av historia och kanske även hemligheter. Och helt bortsett från det, så kunde det inte vara fel att försöka skaffa sig vänner i den stora staden.
Trappan i portgången var vindlande men inte brant. Den var en kopia på den som sträckte sig genom trapphuset i hennes egen portgång. Därmed kunde den inte bjuda på överraskningar. Ellen behövde inte se sig för där hon gick med mattan över axeln, och porten till lägenheten var olåst, som kvinnan berättade, så det var bara att stiga på.
Slentrianmässigt krånglade mattbärerskan av sig skorna omedelbart innanför tröskeln, och i strumplästen vandrade hon in i den långsmala hallen, i vars bortre ände hon fick lov att släppa ned bördan.
I halltaket hängde en nätt kronlampa, som kanske var antik, i varje fall såg den gammal ut. Tapeten framstod som mörk i det svaga ljuset, men var det kanske inte. Hon kunde urskilja ett mönster av art nouveautyp, och visste verkligen vad art nouveau var för något, eftersom hennes konstlärare hade pratat om det under skoltidens sista år.
Det året mindes hon väl, för det var då som hon hade insett att framtiden inte var något annat än en blank sida. Den nämnde konstläraren hade talat om det för henne – ja, inte medvetet förstås, men just genom att förespråka sitt eget yrkesval inför en hel skolklass. Kanske hade han gjort så inför samtliga skolklasser som han hade fått äran att undervisa. Det skulle hon troligtvis aldrig få veta, och inte hade det någon reell betydelse. Men hans ord hade sått ett frö, det var de som hade fått henne att inse sin egen hunger efter upptäckter. Utan den insikten skulle hon aldrig ha rest till Stockholm, och trots densamma hade hon före dess genomgått en grundläggande sömmerskeutbildning.
Nej, hon ville visst inte ägna resten av sitt liv åt sömnad. Var idén hade kommit ifrån visste hon nog – det var konstläraren igen. Om han inte i förbigående hade nämnt att textilkonsten också var konst skulle den saken aldrig ha fastnat i hennes huvud. Men nu hade hon kunskaperna, vare sig hon ville det eller inte, och på något sätt skänkte de henne trygghet, lustigt nog.
Tapeten i den gamla kvinnans vardagsrum var ljusare och modernare. Men möblemanget dominerades av ett mörkt, snirkligt skåp i samma karakteristiska art nouveaustil som halltapeten. Det slog besökaren i samma stund som hon såg det att denna fantastiska konststil hade varit kronan bland nyheter en gång. Känslan var nästan fysisk, hon kunde i sitt inre höra förvånade, bestörta rop utbrista både gillande och förfäran. Den gamla hade måhända hört dessa rop på riktigt när hon varit ung. Tanken var hisnande.
? Varsågod och slå Er ned.
Nu lät tonen mjukare. Ellen log mot kvinnan, och satte sig så till, att blicken kunde vila mot fönstret i söder. Det fönstret vette mot Krukmakargatan. Även om den lägenhet som hon nu befann sig i påminde om en svunnen värld, så skvallrade gatuvyn för henne om sanningen – att det fanns inga svunna världar i egentlig mening, utan till syvende och sist flöt allt ihop till ett, och alla var släkt med alla.
Eller var det bara hennes ungdom som fick henne att tro det. Bordet framför henne var av valnöt. Det var ett fint artonhundratalsbord, vilket om det hade kunnat tala skulle ha sagt att det visst fanns en svunnen värld. Världen före det första världskriget. Kriget som enligt många hade krossat såväl skick och bruk och seder som nationsgränser och ekonomier. För att inte tala om alla människoöden, varav de allra flesta skulle förbli anonyma. Titanickatastrofen hade varit en försmak, en varning från de högre makterna om den hybris som mänskligheten med Europa i spetsen hade gjort sig skyldig till. Vem hade lyssnat – ingen. Och så hade en hel kultur blivit sänkt.
Men borta – nej, det skulle det ha varit fel att säga. Återigen erinrade sig Ellen sin entusiastiske konstlärare. Så länge som en enda av hans sort fanns kvar skulle ingenting vara förlorat.
Duken på valnötsbordet var av elfenbensfärgat siden med ett utsökt handbroderi. Den formligen skrek av ålder, kunde mycket väl vara äldre än såväl bordet den låg över som sin ägarinna. Skulle de verkligen sitta och dricka kaffe över den?
Hon vågade ställa frågan öppet. Kvinnan nickade och drog bort duken, sedan hämtade hon en enklare sådan av bomull från sitt linneskåp.
? Det var bra att Fröken sade det, den där duken är en familjeklenod, inte för att det är så mycket kvar av familjen längre, men ändå. Sidenet som duken är gjord av tog vägarna hit till Skandinavien för tvåhundra år sedan, via Svenska Ostindiska kompaniet, ända från Kina. Men det var en vanlig svensk arbetarhustru som broderade den.
Damen tyckte om tunga draperier och stora lampetter. Spegeln kunde vara viktoriansk. Hon var född och uppvuxen på artonhundratalet, något som hon inte tycktes kunna släppa. Ellen stördes inte av det, hon konstaterade bara. Hon skulle inte ha kommenterat vad hon såg om inte ett porträtt på en man i militäruniform hade kommit i hennes blickfång, och nyfikenheten kunde hon inte hjälpa. Den var medfödd.
? Vem är han?
Kvinnan tog ned porträttet från den massiva chiffonjé som var dess hem och satte den mitt framför näsan på sin gäst.
? Det är min son Gustav. Han stupade i finska vinterkriget. Trettiofem år var han. ”Finlands sak är vår”, sade man. Eftersom han var mitt enda barn ville jag inte att han skulle ta värvning. Men han gjorde moraliskt rätt. Vi kunde inte överge finländarna.
Det var ett av alla de där människoödena som det aldrig skulle berättas om, såvida ingen uttryckligen begärde att få veta. Informationen fick Ellen att för en stund känna sig skamsen. Dock uppstod ingen rodnad på hennes kinder, de var lika bleka som vanligt. Vita som snö, skulle somliga ha sagt. När värdinnan lämnade henne för att titta till kaffepannan satt hon som en stod i soffan och stirrade på porträttet. Det verkade ha en själ, fastän mannen i ramen var död. I hennes sinne fick det färger, figuren log och bugade sig. Ellen hade velat buga sig också, men det var ju bara en fantasi. Så hemskt det var. Att mista sitt enda barn.
Det var nästan att hon ångrade sin fråga, men dock bara nästan. Den hade på sin höjd varit ett taktbrott, och kvinnan hade ju svarat villigt utan att dock lämna alltför många detaljer. Måhända hade hon väntat sig följdfrågor, och när det nu inte hade kommit några så hade hon funnit det bäst att inte säga för mycket. Vissa ställde frågor av ren slentrian, inte för att de var intresserade egentligen, utan bara för att få i gång en konversation, och det kunde vara på det hon tänkte.
Kannan som kvinnan efter någon minut kom in med var engelsk. Den var brun och vackert glaserad, med en pistagegrön bård vid den breda halsen och en ring i samma färg runt knoppen på locket. Smörgåsarna hade hon brett på ingen tid alls, och varsin pastejskiva hade hon lagt ovanpå. Det första intrycket hade inte ljugit – det var en rask gumma.
Det var en lycka att få sätta tänderna i någonting så gott. Ellen hade inte ätit pastej en enda gång sedan hon lämnat Uddevalla. Förtjusningen syntes i hennes ögon, och den var så tydlig att den äldre kvinnan log åt den.
? Det smakar, ser jag?
I samma stund som hon sade det hördes något bekant i hennes stämma, något som hon hade lyckats dölja tills nu. Det var dialekten. Den var västkustsk, och den fick sin ägares röst att låta betydligt yngre än den var.
? Marie Gerdin heter jag, förlåt att jag har underlåtit att presentera mig. Säg mig, vilken del av min landsände kommer Fröken från?
? Uddevalla, svarade Ellen sanningsenligt när hon hade svalt den första tuggan.
? Det var då ett sammanträffande. Där bodde jag under hela min barndom. Det vill säga, familjeägan låg ett stycke utanför staden, ganska nära Gustafsberg. Jag glömmer aldrig strandpromenaden, eller trädgården, eller grusvägen som passerade precis mellan tomten och havet. Det är länge sedan nu. Ganska ofta stod jag och drömde vid grinden.
? Om vad?
? Mest om att få en jämnårig syster, vilket naturligtvis var omöjligt. Men jag tänkte också på vad roligt det skulle vara att få åka karusell och bli en prinsessa.
? Sådana funderingar har väl alla flickor haft när de varit små?
Kvinnan antog en tankfull min. Munnen skrynklades en aning.
? Åtminstone de som varit rika nog att våga drömma. Och nog var familjen det. Det mesta av det som Fröken ser kommer från föräldrahemmet. Det är bara en bråkdel av allt som fanns. Resten har sålts, eller helt enkelt skingrats för vinden.
En toktanke grep Ellen, som uppmärksamt lyssnade till vad kvinnan berättade. Om det mesta var sålt eller ”skingrat för vinden”, ja, då fanns sannolikt merparten av sakerna alltjämt kvar i Uddevalla ändå. Och var de hela, så var det åtminstone i teorin möjligt att hennes egna föräldrar hade köpt in något. Men vad skulle det ha varit. Hon hade sett att det låg gamla filtar i boden på tomten, och att det fanns en vävstol på vinden. Den vävstolen var emellertid inte oskadad alls, och hon hade aldrig sett någon av föräldrarna använda den, så om någon i familjen hade köpt in den en gång måste det ha varit fastern eller morbrodern. Som sedan alltså skulle ha använt den stora tingesten så mycket att den till slut inte hade haft en hel varptråd kvar. Bommen var obetydligt sliten. Och vad filtarna beträffade, så hade de legat i boden om vintrarna också. Det var torrt inuti den, men likväl saknade textilierna väldoft. Det visste hon om, för hon hade ofta luktat på dem. Som barn hade hon fascinerats av dem, för hon hade förstått att de måste vara mycket gamla. Hon berättade om föremålen för kvinnan, som kom att se överseende tillbaka.
? Om Fröken vill se en del av sakerna, så finns det gott om interiörbilder på huset från den tid jag talar om.
Innan Ellen hann svara reste sig den gamla vigt ur den hårdstoppade karljohanssoffan, och behövde bara gå en meter för att hämta det fotoalbum hon sökte.
Albumet självt var yngre – tio år på sin höjd. Det var av ett dyrbart slag, med vinröd skinnpärm och bokstäver och dekor i äkta bladguld. Änkan hade klistrat in hundratals foton i det, men med känsla för symmetri. Flera timmar måste ha gått åt till att fylla albumet på det pietetsfulla sätt hon gjort. För att förhöja effekten ytterligare hade hon rundat av hörnen på en del av fotona med en sax. Det hade snarare förhöjt än förminskat kvaliteten på de individuella bilderna. Ellen tänkte, att fru Marie måste bry sig väldigt mycket om fotona, och att det bara var naturligt eftersom dessa var gamla och det ju inte var så mycket kvar av familjen. Kanske var hon alldeles ensam.
? Här är huset, sade hon och pekade med den ena handen samtidigt som hon vände albumet för att ge besökaren en perfekt synvinkel.
? Kom och lek med mig! ekade det i Ellens huvud.
Det var en sådan där spökröst som hon hörde andra berätta om ibland, och som hon själv endast sällan tyckte sig märka. Varför hjärnan kunde spela sin ägare ett sådant spratt visste hon inte, och inte heller kände hon någon som hade kunnat svara på det. Eftersom underligheten drabbade andra människor också blev hon inte orolig, hon hade hört det skojas friskt om saken, och intet ont hade såvitt hon förstod kommit ut av de inbillade spökenas pratande. Men det var en rätt träffande mening som hon nu hade tyckt sig höra, utslungad just när fru Marie hade berättat att hon en gång i tiden hade tyckt om att stå vid den ljusmålade trägrinden och drömma om att en syster skulle komma trallande på vägen.
? När var det som Frun stod där? sade Ellen, vars nyfikenhet hade stegrats.
? Tja… ungefär vid tiden som fotot är från, faktiskt. Bilden togs av min far år 1890. Jag fyllde tio den sommaren. Och Fröken må tro att jag var söt!
Ett vemodigt leende for över damens ansikte. Hon var sextiofem år, inte mer, trots de djupa rynkorna, de insjunkna kinderna och de glesa tandraderna. Fastän så många tänder saknades läspade hon endast litet. Hon talade oerhört tydligt, liksom för att förvissa sig om att allt hon sade skulle uppfattas korrekt. Hon hade lärt sig det för länge sedan, och det var en orsak till att hon kunde dölja sin dialekt så väl. Men varför dölja den alls?
? Åh, Fröken kommer snart att märka det. Stockholm är hårdare än Uddevalla. Mentaliteten är annorlunda. Man kan råka illa ut därför att någon annan vill det. Och det finns de som inte sover, utan är ute på rackartyg, om nätterna. Dialekter är impopulära. Och Fröken bör nog inte yppa för vem som helst att Hon har tyskt påbrå.
? Allt är inte frid och fröjd i Uddevalla heller, sade Ellen och försökte låta klämkäck. Men jag tackar för Fruns varning.
En min som påminde om ett leende for för ett kort ögonblick över fru Maries gamla torra ansikte. Rynkorna blev skarpare fastän de borde ha tänjts ut. Händerna darrade en aning, men bara de. Hon hade ingen parkinson, då borde fötterna ha darrat också, och det varade bara i ett par sekunder. Ellen lade märke till det trots det. Äsch, det är väl inget särskilt, tänkte den unga uddevallakvinnan och förträngde på så vis vad hon nyss sett.
Fotoalbumet låg uppslaget, hjärtskärande som ett tonårsbarns dagbok, mitt framför henne, och verkade ruva på tusen hemligheter. Så var det kanske med alla fotoalbum, bara deras bildskatt hann åldras länge nog för att väcka någons intresse. Ellen var osäker på om hon borde skämmas eller inte, trots att kvinnan så förbluffande gärna ville visa henne fotona. Möjligen gjorde den gamla det därför att hon själv var nyfiken på hur Uddevalla hade förändrats sedan hon lämnat orten. Om familjehemmet stod kvar, om grusvägen alltjämt var en grusväg, och så vidare. Där fanns förmodligen åtskilligt som hon ville veta om sin gamla hembygd. Allt annat borde ha varit konstigt, fastslog Ellen.
Jo, visst kunde det vara förklaringen till att fru Marie alls hade velat visa bilderna. Där fanns dock säkert inga riktiga hemligheter, då borde denna inte ha lyft albumet ur bokhyllan inför en främling som hon gjort. Det var besökarens avslöjande dialekt som hade fått henne till det. Kanske var det den som hade gett kvinnan ingivelsen att bjuda in det nya ansiktet till sig. Och nu satt hon bekvämt bakåtlutad i sin egen soffa och såg nästan självbelåten ut. Hon visste nog att bilderna gäckade. Ville hon förutom svar också ha bekräftelser – ja, möjligt var det allt. Vad för slags bekräftelser det kunde vara var i så fall omöjligt att veta. Bevis på människans inneboende nyfikenhet behövde man sällan leta efter. De dök allt som oftast upp vare sig man bad om dem eller inte. Sådan var Ellens erfarenhet.
Till slut böjde sig damen fram, grabbade åt sig fotosamlingen, satte den bestämt i Ellens knä och bläddrade vant fram mittuppslaget, där ett foto av en trädgård samt en färglagd avritning av densamma kom i dagen.
? Kom och lek med mig! ekade det på nytt i Ellens huvud.
Hon hade sett teckningen förr, men visste varken var eller i vilket sammanhang det skulle ha skett. Denna var ett original, där fanns till och med en signatur, som dock var oläslig. Det var en van tecknare som hade utfört konstverket. Hon visste var huset och tomten låg, och kunde säga att varken grind eller skyddande häck fanns kvar. Däremot gjorde huset det. Det var målat i pistagegrönt, och snickarglädjen ovanför frontfönstren i tre våningar var vitmenad och hade kanske alltid varit det. Soluret som stod mitt på tomtens norra del var intakt, såvida det inte var en exakt kopia som man hade ställt dit. Och vilka var ”man” när allt kom omkring – kanske sentida ättlingar till fru Marie, men om det kvinnan sade stämde så var den saken inte trolig. Familjen var borta, till och med hennes enda barn var borta, och maken med. Och vad gjorde någon som hon så långt från sitt älskade hem, som hon ändå måste sakna?
? Vad skall jag tillbaka dit att göra, menar Fröken? Även om jag skulle lyckas köpa tillbaka huset, vad skulle jag med det till? Trots snälla föräldrar jämte en kokerska och en husa som förstod mig kände jag mig liten och ensam under alla de första åren av min uppväxt, och efter kriget fanns inte den värld jag känt ens kvar. Det var pånyttfödelse. Allas våra liv tog en ny vändning. Det går inte att vrida klockan tillbaka, som Fröken alldeles säkert förstår. Men jag hade en liten papillon, Puff, och honom saknar jag. Han väntar i skymningslandet på mig, precis som min man och vår pojke.
Så dystert, tänkte Ellen där hon satt och såg tankfull ut. Att bara leva för att vänta in återföreningen efter döden.
? Min man hette Erland. Vi var barn när vi träffades. Far lät honom komma och gå, eftersom pojken sällan ställde till med något, och gärna gick ärenden mot nästan ingen betalning alls. Det är Erland som är fotografen och tecknaren av tomten. Han imponerade rätt stort med sina bilder, men något offentligt erkännande blev det aldrig. Och nu var kameran inte hans egen. Han hade fått låna den av en fotograf, som han alltså också hade agerat springpojke åt. Hur som helst, Erland var pietetsfull i allt han gjorde. Det var ordning på honom, och bortsett från några mindre prov på olydnad gjorde han aldrig något väsen av sig. Han blev – åtminstone periodvis – något av en bror för mig, men det varade bara fram till tonåren. Då slutade han komma.
? Var han Fruns ende lekkamrat? Verkligen?
Ellens förvåning var uppriktig. Nog för att hon själv hörde hur naiv hennes fråga lät. Gummans överseende leende kunde hon därför lätt förlåta. Under tiden som tankarna flydde genom skallen tyckte hon att den vita kallan vid fönstret stirrade på henne, som om hon hade sagt något dumt, rent av oförskämt. Men Fru Marie fortsatte att le sitt mjuggleende. Det var förstås sällan som hon tog emot besökare. Dem hon kände förstod hon kanske så väl att ingenting kunde ha kommit som en överraskning. Lika troligt var det att hon lät bli att ta fram sitt gamla fotoalbum vid dessa tillfällen. All okunskap om de faktiska förhållandena gjorde att Ellen för en stund kände sig en smula underlägsen.
Eller också berodde känslan på något annat. Något som hade med Maries fina uppfostran och hennes storslagna minnen att göra. Det pistagegröna huset var stort och vackert, det tyckte alla från trakten, men inte var det något palats ändå, inte ens en herrgård. Det var ett stort hus bara, som kanske var helt omgjort inuti och skulle ha fått kvinnan att gråta om hon hade fått se den nutida interiören.
? Förutom en jämngammal väninna hade jag mina kusiner också. De senare var riktiga illbattingar båda två, sade fru Marie, och nu lät hon munter. Jag ingen kontakt med de två tokstollarna längre, men lever gör de. De bor alltjämt i Uddevalla. Fröken kan ha mött dem, vad vet jag.
På något sätt hade kvinnans vän Erland hittat tillbaka till den flickkamrat han en gång haft, kanske först långt efter tonåren. Lyckligtvis förstod Fru Marie att hon måste berätta det för att hennes gäst skulle slippa förgås av nyfikenhet.
En kort men intensiv regnskur fick Ellen att önska att det stora fönstret bakom soffan hade stått öppet så att hon hade kunnat höra smattrandet mot stenläggningen på trottoaren. Å andra sidan kunde ljudet av det fallande regnet ha dränkt den gamla änkans röst när denna fortsatte sin berättelse. Så hon nöjde sig med en inre suck, medan tankarna flyktigt i några sekunder snuddade vid den bohuslänska vindpinade kusten, lugnet vid Gustafsberg, de många trähusen och det gamla badhuset.