Samhällets förvirring,
hat, skräck och cancer.
Känslan av att absolut
inte höra hemma här.
Den starka längtan
efter en hemkomst.
De hemska människorna
på TV och uppe på stan.
Den ständiga stressens
mörker och själsfrånvaro.
En tung ångest ligger i
luften och man vill komma
undan men det finns
ingenstans att undkomma.
Klaustrofobin över att vara
tvungen att befinna mig i
min kropp och i världen.
Jag fyller min lägenhet med
gräs och grus för jag kan
inte sitta här och äta glass
apatisk och radikalt vilse.
Människorna som går omkring
och sover i en mardröm som
som endast Gud kan upphäva.
Barnen som kör på med droger
inne i skogen och får uppdrag
att skjuta ihjäl någon i en
Stockholmsk förort mot en
näve pengar att leva lyx för.
De oälskade barnen som skär
sig själva och socialen som har
slut på bra fosterföräldrar.
Kärleken och glädjen som finns
i Sverige med vuxna som är goda
som änglar och barn som mår bra.
Ljuset lyser i mörkret och mörkret
har inte övervunnit det när en
sjuksköterska på BUP sjunger en
godnattvisa för Ellen 8 år och
helt och hållet förstörd och förbi.
Det står och väger mellan kärlek
och likgiltighet i landet och vem
och vad väljer jag att vara idag?