I – Förtjusning

Som ängarnas grönska - vilandes, andandes, dånandes.

Tristana älskade nya kärlekar. Erotiska, romantiska, duperbara, unga pojkar - åldern alltid lika lättsam. Ridderliga, anpassningsbara, sugna, önskandes, triumferande - alla ständigt törstandes efter drypande underliv. Närhet är relativt.

Dumma, unga, stackars Isildur tänkte Tristana - en riktig påfågel, åsna! Tristanas ålder gav egentligen tillräckligt. Att leendet, läpparna, energin, nästan alltid älskades, rönte tveklöst andras nyfikenhet kring auran. Reserverade nya ansikten förvandlades. Åsikterna exploderade likt landminor efter riktigt många år - nergrävda, gruvliga, allmänt jävliga.

Underbar skred Tristana närmare undergången. Änklingar rodnade, damer enerverades. Fullständigt utsökt. Likväl lyste avsaknaden av vördnad. Skönhetens ytliga nihilism drevs energiskt likt Leonardos eller Rembrandts renässanspulserande, envetna, nyskapande ambition. Kärlekens ändlösa nyanser; suktandes, längtandes, anfäktandes.

När damens ungdomliga högmod annalkades rämnade även romantiken. Den ensamma nymfen grät av medelmåttans mediokra arv. Lukten efter lömska luder etsades raskt när yngre kvinnor attraherade. Nästan dräpande urholkade kraften ärlighetens naiva närhet. Amorösa, egocentriska, långsamma, lingvistiskt efterblivna rosa slampor!

En nedvärderande ångest gnagde obönhörligt. Tristana muttrade över något sövande - tågets enerverande rytm äcklade. Rosornas doft ertappade njutningsfullt, långsamt Isildurs kaotiska andning. Världens alla cykler kuvade enträget rebellen som outtröttligt marscherat lidandes allt närmre dödens skugga.

Kärleken ackompanjerade perfekt envishetens triumferande storslagenhet. Violett, ymnig nervositet äktade romantiskt dragen en nykär, slank, ung skönhet alltid roat funderar över. Rodnandes balanserade Isildur diktens intrikata tempo. Takten flöt ödmjukt, nästan som tomburkar efter regn.


II - Förälskelse

Som ängarnas grönska; välkomnande, amorös, romantisk.

Tristana lät äventyret neutralisera grubblerierna. Tåget attackerade rasande djungelns undervegetation tills inga lianer längre angrep landskapet, likt reptilernas armageddon. Kilimanjaros ärrade raviner andades stillhet.

Tristana erfor dock underligt nog ängslan, rå, direkt undertryckt rädsla.
Ensamheten som erbjudit ro, harmoniskt enkel likt tomheten, eskalerade när saknaden anlände – mor, Isildur, vänner. Äventyraren rodnade lätt då en ny äktenskapsbrytare rumlande ankom. Lolitans ljuvlighet tjusade smygandes och metodiskt. Den urgamla vattenflaskan innehöll lömska lukter.

I Nairobi ordnade mademoisellen rum. Äkta cederträ, kakel, hallspegel, åska.
Livet lekte, nya upptäkter väntade. En man förtjusades över leendets jämlikhet. En roande iver hoppade jämnfota. Älskliga riktiga tuttar att ta på, åldersskillnaden frestade. Ärligt rannsakade den ensamme nomaden lustarna – äckligt!

Nöjd gick Tristana andfådd ner där undulaternas burar äntligen rejält ändrade rummets dystopiska energi. Nu svävade taket andäktigt, rummet konverterades elegant, likt liljor efter regn som väljer att grönska. Viljan att drömma reinkarnerades.

Ölen rörde sig i glaset då jublet uppe på tvskärmen inviterade drickandet. I Tristanas trötta sinne invaderade nya namnlösa eskapader raskt enslingens spridda tankar. Endast nöjda avkommor väljer livet. Ivrig, vetgirig, elegant, Tristanas effektsökande linne luktade erotik. Ruset bjöd lugn och tankarna trängdes fritt.

Ölen renade eftertänksamheten när den allt grumligare hjärnan avhjälpte rastlösheten. Dumma, envisa, nykära, eländiga, vilsna Isildur. Grevens palats led av Tristanas svekfulla infall. Dåre! I tröstens törst mindes Isildur, nästan nyanserat, eländet.


III - Kärlek

Som ängarnas grönska; motsägelsefull, energisk, dåraktig.

Villkorslöst elektrifierade minnenas vanmakt Isildur. Lugna lördagar, dåsande under ändliga ledigheter, spontana kaffestunder, amorös älskog, ljudliga skratt, konstiga annorlunda dialoger, enerverande dramatiska utspel.

Nyvunnen ärlighet raderade dikotoma utsagor. Lätt irriterad grimaserade greven erkännande. Ritade en nyanserad samling av minnen på ångestens nattsvarta ansikte? Trasiga tatueringar, elaka nyanser, ärrade rispor, karvade ängsligheter. Rymdens likgiltiga ekon kvävde energin. När svek kärleken? Rysningar äntrade misären. Moloken, andfådd, nervös.

Dåsig erfor Tristana yrvaket dunklet. Lägereldens indignerade glöd nafsade upprört efter livlösa lågor. En räv stirrade vaksamt, återgick resolut attackerandes till tofupaketet, grävde runt i påsens alla skrymslen och mumsade vilt. Andäktigt tittade Tristana efter nykomlingen.

Ändrade resplaner distraherade. Efter Nairobi - Kairo! Äventyrliga, robusta lämningar efter konungar drog. Utcheckningen krånglade. Ämbetet närde nio enfaldiga rötägg, frenetiskt anvisandes logi. Således kanske efterfrågan lockade lismande, efterblivna rövare.

Sorgsna anleten neg. Nedgångna äktenskap ropade dystert efter ny kraft. Ägodelar log liksom andefattigt när Tristana irriterat lägrade lobbyn. Alla nagelfarande noggrannheter aktiverade Tristanas ängslighet. Nervöst smusslandes med ägodelarna; rouge, tamponger, astmainhalator, dokument, en nyinköpt fältflaska, lås, adapter, mobiltelefon, mammas aska, nagellack, dromedarfotografi, engångshyvel, laddare, åtta gamla Alvedon, samt ormboken mannen, en något grånad åldring, nöjt gett bort.

Ramses andades närhet när bussen rullade in. Nilen, Necropolis, Egypten regerade drömmarna. En nyfriserad, ädel nubier iakttog damen i trotsig topp. Hon juvelen, ädelstenen, rubinen - Tristana attraherade.


IV - Besvikelse

Som ängarnas grönska - vemodig, illavarslande, likgiltig.

Karios andedräkt stank katastrofalt äckligt. Luttrade araber lurade listigt resande amerikaners fruar. Alabaster, linnetyg, sarkofager, keramik - allt salufördes teatraliskt. En dobberman urinerade. Frekvenserna i cikadornas klickande surrade vilset ekandes. Kakofonins envisa trummande attackerade Tristanas trumhinnor som tilltagande yrsel.

Renad av duschandets intensiva njutning, helbrägdagjord av nya dofter, lustfylld iklädd negligé. Grannarnas ändlösa raljerande sorlade oblygt rakt genom svitens nakna arkitekturväggar. Fönstren andades rovgirigt västanvindens äkta luft - andades likt lungor törstandes syre. Ogenomträngliga murgrönor åstadkom trassel eftersom rankorna, som trängtande ålar, ringlande nyfiket uppför kåkfasaderna.

Ateljén närde vansinnet. Isildurs raseri eskalerade när ansiktena som grinade elakt nedvärderande, oavbrutet mumlade från överdådiga ramar. Väggarna andades nedstämdhet. Djupt lidande intensifierades när gråtande änglars röster orsakade ren desperation. Elegiernas nervpåfrestande, djupsinniga undertoner smekte paranoians aggressiva rus – allt rämnade.

Förvridna ögonblick repeterades, diaboliska ytterligheter reverserades, anklagelserna attackerade taktfast Tristanas groteska ego. Äntligen rasade realiteterna. En skökas patetiska empatilöshet krossade tyst en nyförälskad, förförd överklasspojkes romantiska, löjliga illusioner.

Törsten efter nakenheten av Tristanas tränade, slanka kropp. Älskarinnan, nymfen, kärestan - andnöd, smärta, huvudvärk. Ulven rev fåret. Åderlåtande revor massakrerade Isildurs nergjorda känslor. Ältandet rotade lekfullt efter kränkningar, dansade igenom gravallvaret, hånlog åt nödens frustrerade ursäkter. Luder likt Tristana agiterade tankarna.

Tristana lyssnade eftertänksamt till radioröstens orerande - talad, snabb arabiska lät likt trist rytmisk onani. Allt luktade ljummet, turisterna hade omringat pyramiderna, Ptolemaios sörjde och människorna kände av närvaron. Tristana ämnade nu konfrontera Alexanders stad.


V - Ilska

Som ängarnas grönska; svajande, villkorslös, alarmerande.

Riskabelt arbetande reparatörer duckade under maskinernas intensiva gnistregn. Alexandrias ljudliga lördagstrafik, rykande avgaser och nedslitna danshak – allt sammansmälte till en dyster, uttjänt oas. Marockaner jobbade arbetsvilligt grävandes brunnar.

En rad olika moskéer - eviga tinnar, torn, smutsiga väggar, arabiska reliefer – allt lyste lockande efter nyfikna ateister. Gravlyktornas eldar rykte dystert utanför museion – intensivt glödande svarta vekar alstrade rök eftersom. Tristana hade ändamålsenligt rekognoserat omgivningarna. Cykeltur hemåt natthärbärget, upptäcksfärdens obetänksamhet massproducerade mjölksyra i nakna vader.

Isildurs lyrik jäste av ändlösa ritualer, breven låg ofrankerade, tätt, tätt – allt till tjusarens förtjusning. Öden realiserades, energier närde arketyperna, dualiteten envisades – lögnaktig, ömsint, girig, njutningsfull, erotisk, romantisk, duperande, uppmärksamhetssökande, beroendeframkallande, elak……

Rakryggad äntrade Tristana trafikflygplanet. Alexandrias dammiga, eländiga flygplats uppviglade livsfarliga landningar. Airbusen accelererade varpå stigningen var extremt kraftig. Ångestens nervösa grepp regredierade, andetagens rytm dämpades, utandningarnas nyfunna återtåg grumlade obehaget.

Tristanas domnade undermedvetna grävde jaktlystet omkring, rotade distraherat efter tankar i lättjans ljuva dekadens. En något närgången ambulerande spritvagn erbjöd klent utbud; några dadlar, vatten, alldagliga rödviner, drinkar (en tolkningsfråga), burköl, ale, rieslingviner, avskräckande ementalersmörgåsar, nudlar, läsk. Euro, kronor - monetär återvinning rånade de utsatta i-landspassagerarna.

Lojt lyste Amsterdams dunkla eftermiddag till klangen av noshjulens skrik. Kanaler, erotik, droger, utsvävningar, bordeller, och Rijksmuseum – det enda.


VI - Hat

Som ängarnas grönska - hotfull, ursinnig, rasande.

Vedervärdigt inställsamma lakejer lotsade den unga damen, önskandes allmosor. Lakanen luktade rent, akvariet virvlade av ciklider, kolorerade regnbågar av simmande topaser.

En dödslängtan uppfyllde Isildur, en törst trängtandes blod, lemlästning och död. Infernaliskt gruvliga tankar indoktrinerade nyanserna, fräste efter rationaliteten, njöt, och ilade skyndsamt ända ner genom extremiteterna. Nio
nyanser av kärlekens elaka nattmaror i sara:sv.

Nostalgiska önskningar och cykliskt hat. Senhöstens köldslagna annalkande krusade ansikten. När dimman envist svepte närmare uthusen ekade livets latenta energier rått, kraftfullt, äkta, rasande – likt ekande kraftfält som förgör utan livets lidelse.

Tankarna svävade till Ryssland. Yrvaket promenerade Tristana på åkrar, ängar, nedgångna gator. Enligt notarien skulle mammas aska (kremerad enligt Natasjas avhängiga vilja), strös kring Ramonovs ägor. Cyklistens klocka ändade raskt dagdrömmarna. En nattvakt som alltid lockat, Tristana energifylld liksom lockelsen efter Rembrandt, ståendes utanför Rijksmuseum.

Tristana äntrade nyfiket kulturens hjärta. Underbara rysningar – de utsökta tavlorna osade gamla, annorlunda, ljusare, lidelsefullare tider. Förgänglighetens övermän retades. Gåtfulla impressionister, Vermeer - envist trängdes underverken. Nakna damer, ridande adelsmän, rustika dryckesorgier, utstuderade ögonblick.

Volgograd – en rysk vargavinters arvsgåva - Rysslands Fenix – Örnarnas retirerande och Churchills hurrande – Hitlers undergång. Resan dit, en saftig sjuttontimmars, avverkades slött i sömnigt tillstånd. Askan som efter kremeringen undsluppit nedgrävning – dödens enda rester, insvepta, likgiltiga, ihärdiga - viskade efter Tristana.


VII - Frihet

Som ängarnas grönska; neutraliserande, äkta, rakbladsvass.

Stalingrads kyla attackerade vredgat i första andetaget, rivandes argsint allas lungor likt rök. Audin dundrade över den anrika stäppen. Tristanas enda drivkraft utöver de ungdomsminnen som omgärdade moderns ägor, rörde askan.

Långsamt lunkade Tristana jämsmed anfäders gravar, begrundande enkelheten. Hon öppnade vemodigt evighetens rester, kvarlevorna osade minnen. Medan en rysk kremerad änkas rester lämnade ebenholtsurnan, kidnappade en nyvaken vindpust askan.

Resan avrundades, fäderneslandet övergavs. Reflekteranden – en viss Isildur grämde Tristana – nervösa undranden, negativa underligheter. När ängarnas rimfrost alarmerande lyste, landade Tristana i nuet. Gårdsruinernas ärrade ruiner överglänstes villkorslöst eftersom resans destination – Isildurs nyrestaurerade herrgård, ytterligheternas ändlösa rymd - strålade återhållen vrede inför Tristana.

Djävulen – iakttagandes, trängtandes. Tristana började leta ostrukturerat, dörrar äntrades, rum skannades, åskan röt över tornrummets trappa. Sju ofrankerade mästerverk på älskarens rokokoskrivbord låg extremt metodiskt ordnade ritualistiskt. Sju kuvert innehållandes mystiska rader, allegorier, raseri, dolda intriger. Tristana tappade sinnesnärvaron. Kylan isade nedför nakna nackhår. Utmattade nerver, ängsliga ryckningar – ögonblickets groteska opålitlighet nafsade efter nymfens själsliga låga.

Åter grydde orienteringsförmågan, röd dagbok, öppen, trasig, torterad. Ändlösa rader, diaboliskt upprepade med intetsägande, numeriska block. Automatiserad repetition av meningen, identiskt nedfläckandes bokens alla rader:

Använd metodiskt Isildurs nyckel:

(8)(6?)(7,)(4,2?)(8,)(7?)(7)(6?)
(8)(6?)(8,)(6?)(8,)(7?)(8,)(7?)
(8)(6?)(5)(6?)(8,)(7?)(7,)(6?)
(6)(6?)(8,)(5?)(8,)(6?)(8,)(3,5?)
(7)(7?)(7)(7?)(7,)(5?)(8,)(3,4?)
(8,)(6?)(6,)(5?)(8,)(7?)(6,)(5?)
(8,)(6?)(6,)(5?)(5,5.)(5.)(5)(3,2,2......)