En del människor lever för förälskelsen,
eftersom de för alltid är som barn
och aldrig blir äldre heller, mentalt sett.

Andra lever i barndom, vuxenliv och ålderdom,
blir förälskade på avstånd
och nöjer sig med att njuta just sin egna bild av liv.

Texten här fick mig att undra, vem är 'mest lycklig',
den som målade tavlan eller den vilken fick nöjet
att njuta åsynen av densamma?

Njutning är väl en högst egen upplevelse,
om än den sker i sällskap med andra.
Någon tävling är det väl inte att möjligt njuta eller lida?