Livet tycks mig förbryllande, besynnerligt och en smula absurt. Att världen i mångt
och mycket är galen råder det inga som helst tvivel om. Varför kan det inte bli 60- och 70-talet så att allt är som vanligt igen? Varför kan inte allt bli normalt och besjälat så att man får en stark lust att dansa och kramas? Finns det ett liv före döden? Ska jag äntligen få ligga i hennes famn och vara en omhuldad och älskad gunstling? Varför snurrar alla klockor febrilt bakåt inom mig? Vad är det jag söker efter som jag måste ha tappat bort för så längesedan?
Känslan av livets förborgade magi. Känslan av att vara vaken och fri. Vissheten att det finns en väg ut ur samhällets och världens kvävande vansinne. Världens stämning är stress, rädsla med en unken ton av egoism. Världens stämning är kärlek, längtan och solidaritet.
1974: Vi ska ut och bada. Jag sitter i baksätet i bubblan och har armen utanför rutan i fartvinden. Jag är alldeles normalt och självklart exalterad. Det existerar endast här och nu idag. Rapsen på fälten doftar av en otroligt lång och solig sommar. Jag är lycklig.
1987: Jag sitter allvarligt psykotisk i min soffa och stirrar på finnkampen. Det är det enda som bedövar och kapar topparna på min ångest och känsla av total overklighet. Psykiatrin och socialtjänsten kan inte göra någonting. Ingen har förmåga att göra någonting. Jag planerar mitt självmord. Jag ska sänka mig själv i Svartån med en lina och en sten.
2023: Jag mår 36 år senare betydligt mycket bättre trots ett gammalt efterhängset psykosomatiskt och posttraumatiskt trötthetssyndrom. Det är runt midnatt och mina två katter Jussi och Winston signalerar att det är dags för mig att avsluta denna dag och gå och lägga mig. Jag söker efter den outsägliga magin i tillvaron. Jag söker efter det tillstånd som jag befann mig i på mitten av 70-talet när jag i ett flow byggde lego på rum samtidigt som jag lyssnade på ABBA. Jag söker efter den livskänsla som jag hade innan min pappa pappa tog livet av sig i maj 1976 på min elfte födelsedag då mitt liv gick i en miljard bitar och tryggheten upolöstes och ersattes av en stark alienation och känsla av att ingenting längre spelar någon roll. Med mitt trauma fick jag ingen som helst hjälp. Vuxenvärlden var en samling euforiska blinda och döva zombies som gick omkring och lallade. Det är när man överger ett allvarligt traumatiserat barn som det verkligen kan gå åt helvete.
Men innan min pappas självmord så mådde jag bra. Livet var en fest Att läsa Tintin och tända eld i Varbergaskogen. Att sitta nere vid bäcken med kompisarna och läsa porrtidningen Piff och riktigt få skratta ut tillsammans.
Jussi och Winston är trötta. De har fångat och ätit flera råttor idag. En klarsyn har kommit över mig efter en vecka av förvirring. Finns det ett liv före döden? Ja jag ligger ju här i soffan och skriver. Jag andas och jag känner kärlek.