Älskarnas högtid, hösten.
Då kvällarna bjuder på ett mörker som gynnar romantiska stunder.
Sluter jag mina ögon och lutar mig tillbaka.

Stillar mina samvetslösa tankar, som förgör mitt väsen.
Må jag i min stund nu om kvällarna finna ro i mitt sinne.

Min fantasis vingslag ger skepnad åt en värld,
där jag ovan jord får sväva tyngdlöst.

Här finns ej sorg, men tröst för trötta huvuden.
Sängkläder vävda av moln som tröstar och ger stöd åt min sargade själ.
En plats att avlasta bekymmer och återfå krafter.

När mitt hjärta formger en värld för mig allena,
är himlen azurblå och haven likaså.
Lågmälda ljumna vindar vaggar mig i min levitation.
Serenerat av havets vågor som slår mot oskuldsfullt vita sandstränder.

Mitt blåa dagdröms land.

I dagdrömmarnas land finns ej synder.
En visit kostar bara blundande ögon.

Oavsett hur länge jag stannar, ger mitt besök mig ro.
En fredad plats för självömkan och invändning.
Avspänd stillhet som skyddar från ängsligheten.

Omsorgsfullt omfamnas mitt sinnesläge för att dämpa allt det högljudda.
Dovt är ljudet som annars bekymrar, och det blir dovare och dovare.
Problem suddas ut och det blir alltmer stilla, tillfälligt.

Att lämna är nervöst gjort, men simpelt.
Öppna ögonen.
Men jag är alltid välkommen tillbaka.

Till mitt blåa dagdrömmars land.