Om halsen bär jag en silverkedja,
den bär en bild av dig.
Mina nära vill öppna och få veta,
vill hitta sitt eget ansikte däri.

Det som de istället hittar, känns inte vid av någon.
Om de frågar, så spelar inte ”vem det är”,
någon roll…


För dem.


Men pojken på bilden har hoppat rakt ut från mitt hjärta,
hänger och dinglar i en kedja.
Han är tung och vad som en gång bara var en smycke,
blir så lätt en snara.

Mina nära tycker att jag verkar spänd.
De ser inte,
hur tung du är att bära…