Hon , så sarg, så skön, så späd.
Hon så djärv, så dömd, så döende.
Maken, än förälskad, förtvivlad.
Maken, förmögen, förgöden, framför Döden.

Mannen tilltalar Döden:
"Oh dyrkansvärda tjänare av naturen,
upphovet till männskans djupaste kända smärta.
Högt fruktade ädle legendmakare,
genom dig går färden vidare.
Gör undantag för henne.
Hon som är sargad,
hon som är skön,
hon som är späd.
Hon som är djärv,
hon som är dömd,
hon du vill döda.

Jag ber ej, min egen själ som vittne,
Jag troget slitigt alla mina dagar,
mina förmögenheter växt sig så, jag kan ge dig allt de vad du begär.

Köpslå med mig, det är vår tvennes vana,
med ödmjukt knäfall för er höga rang,
bevilja mig ånyo tid, dansande med min maka i min famn."

Döden har ej röst, så med två fingrar över sitt bröst,
den slår ned sin lie.
Således reste sig Döden, en tron av de dödas ånger.
Samt ett bord, av de avlidnas sista ord.
Vars ovanpå, två timglas, där inuti, rinner tidens sand.
Ovanhand, Dödens tredje timglas, där sanden långsammare tryter.

Kvinnan till mannen:
"Min man, min man, smärtan försvann.
Kom överbrösta mig,
Kom över, trösta mig.
Kom, överrösta mitt gråt."

Maken till makan:
"Min kära, min kära, må änglar dig bevara,
Jag sällsamt bekänt min åtrå till dig,
Jag förmår ej längre hålla åter.
Du fodrat alltjämt lite, gett generöst.
Förgivet jag fördrivit tiden, ty dyrbarast äro de stunder jag spenderat vid din sida.
Din vida omnämnda ömhet till vänligt sinnade företag,
bara det, för lekmän tydligt, att du är för bra för mig.

Grämjande, jag framgångsrikt nu kommer till denna insikt.
Min kära, våra hjärtan hotades skiljas, ej av mitt förslag.
Ty Döden hade resten av din tid i sitt bevåg.

Men jag, en illslug, ordför advokat,
vars argument äcklar och lämnar avsmak och avsky har gjort upp med Döden.
I kontrakt, fördel mig, vi får tid, i detta rum, för en sista dans.

Så min kära, släpp aldrig taget, vi har evigheten tillsammans,
I varandras djupa omfamning.
Jag varit obetänksam och lat i min kärlek till dig.
Giv mig chans att skyndsamt älska dig, likt mitt begär förför mig göra.
Jag undanröjt allt som oss förhindrar.
Kom, låt oss främja våran kärlek och yvas i lycka.
Det må låta befängt, och förnuftet bristande förstå, men Döden beviljade kontraktet som gör våran dans oändlig.
För vi har tid, tills dansen slutar."

Makan till maken:
"Min kära, min kära, jag häpnar att höra. Man kan ej friköpa tid från Döden.
Oturliga tanke som övertygade dig att köpslå alls.
Detta blir prologen i ditt lidande.
När helst i god hälsa hade varit lägligt att bevisa ditt tycke.
Du varit god till mig, aldrig vred, alltjämt respektfull.
Kärleken du beskriver är ömsesidig, men småningom tröttsam.
Vet du ej? Du som är lärd, döden är livets största förnödenhet.
Endast när livsfärden kommer till ände kan det avgöras om -
Det var resan, eller destinationen som var målet.
Likt man inte hetsar till slutet, skall man inte söka undgå det förevigt heller.
Men bli tillfreds min älskade, med levda mått mätta,
vill jag ha en sista dans.

För sedan, i min död, om än sorgsamt, ändå minst bitterljuvt,
då mitt liv slutligen kan värderas."

Maken till Makan:
"Fardåväl, fardåväl, ta min hand, du sarga, du sköna, du späda.
Nedriga tankar; men var stund förbarmade övergår mitt lynne,
Därför skall jag istället uppskatta de slutliga ögonblicken, min äktade."

Makan till maken:
"Min kära, vi låter nuet dunkla allt förgånget.
Jag finner lägligt att be dig, sjung du för mig,
det som spelades då vi vigdes.
För tiden rinner iväg nu.
Sekunder förklenar mig.
Jag lustar bara känna dig mot mig nu.
Strax mitt sista andetag,
Och jag älskar dig."

Hon så sarg, så späd, så skör.
Han, så förälskad, så förtvivlad, så förtörnad.
Det äkta par nu dansar,
Makans orkeslösa ben släpandes.
Makens otröstliga stämma, sjungandes ord han ej mindes,
till en bortglömd melodi.

Döden till publik,
timglasens sand gemensamt sinande.
Siprande, till ändo bägge två.

Maken till makan:
"Fardåväl, jag älskar dig, för evigt."

I hast, för verkställande av illdåd,
Mannen rusade och grep till sig Dödens lie.
Höjde den för att förbereda angrepp.
Döden, med sista blick, såg på timglaset alena i sin hand.

Mannen till Döden:
"Det gagnar icke motstånd, oh rättmättige kapten av Styx.
Jag redan i förväg planerat, ty jag har ej tillit till dig.
Förjämnan hade tanken smärtat, vart min älskade tagit vägen.
Alla själar frälses ju icke, det är du varskod bättre än mig.
Hur skola jag kunna blunda för ro, när möjligheten finnes,
min älskade finner sig i Cocytus?
Din förtjänst, jag undgår behöva fundera."

Den sista sanden försvann i det tredje timglaset.
Mannen skred till verket.
Nu sannades di orden: Prologen till hans lidande.
Hans ögon brann, ersattes av djup som observerade var mans kvarvarande tidsspann.
Köttet förtärdes av ödet, in flöt mörker, höljde hans nakna ben med kofta av lidande.
Eoner av minnen, från allt de hitills levandes sista stund kom strömmande.
Därför är Döden stum.
Med ett ord brister dammen, rämnar barriären.

Med en hand om lien, en om den nydöde kvinnans hand.
Den nye Döden ledde fram, vägen till pärleporten.

Ängeln till kvinnan och den nya Döden:
"För passage, be den person som älskar dig mest,
yttra ditt namn."