Som du misstänkte,
Ligger jag där,
Så att jag nästan blir botad.
Och du gillade mig desto mer för det.
Du vägrar alltjämt att slänga
Den gula plantan jag köpte,
Nu blek, död.
Den står kvar i sin kruka.
Det är svårt att vara riktigt tacksam
För ett sådant tecken
Som är så utan karaktär
Och dessutom åratal för sent.
Men inte desto mindre
Kommer vi att hedra det som vapenvila.
Jag i mitt vårdhem av kokong
Och du i en stor resväska.
Dunkandet från dansmusiken är nästan,
Men inte riktigt, över.
Vem vet?
Vår vapenvila i denna kruka kan spira.
Anta att gamla minnesskott utvecklas,
En glömd tusensköna som bokar middagar
Inte utplånad av smärtan.
Blomstra någon solig lummig barndomsdag.
Det gjorde väl inte ont?