"Årets nobelpristagare i litteratur Jon Fosse kommer bara att delta i absolut nödvändiga Nobelaktiviteter i samband med att priset delas ut. Det innebär att han tackar nej till alla intervjuer."

Förstår honom fullständigt.
Verkar som ett öde värre än att dra ut alla sina tänder -
inte bara högtidligt utan ultrahögtidligt minglande.
Att bli beskådad av samhällstoppar, kungligheter,
servitriser, chaufförer, journalister, hotellpersonal.

Att behöva röra sig i frack, det vill säga pingvinkostym, och samtala artigt med en massa olika människor samtidigt. Kamerorna. Fotograferna. Lokalerna - allt det där överklassiga överdådet med etikett vid bordet. Hur länge sitter folk på Nobelmiddagen? Vilken volym är det på sorlet? Hur är det ens möjligt att bearbeta alla intryck i realtid?

En annan som inte deltog i begivenheten var
Elfride Jelinek.

Författare och minglare i en och samma person.
Det är nog ingenting man kan räkna med. Författare sägs ju vara världens ensammaste yrke. Det en författare gör gör han ju på papperet och inte i sammankomsternas virvlar. Sensibiliteten, observationsförmågan, ordkapaciteten. Alltså det som gör en författare till en bra författare, är inget man kan slå av och på. Begåvningens ok i vardagen.
Vilka genier är inte plågade själar?

Det jag ser om jag råkar se Nobelfestligheterna i rutan är ett menageri av människor som rör sig och för sig regisserat, stelopererat. Som intar sina olika roller. Känner nästan lukten av ängslighet och flacka leenden. Operett.
Lätt andnöd.

Föreställer mig att de flesta andra ser nåt annat. Glamour. Säkert en önskan om att själva sitta med vid bordet. Streberfolket går förmodligen igång som Pavlovs hundar - tänk att få sola sig i glansen av Kungen! Partiledarna! Näringslivstopparna! Sen förstås alla skvallertanter och hovreportrar, vilket för övrigt är samma sak, som jämför blåsor. Visst hade Silvia en likadan klänning för fyra år sen!?