jag tror att hon är en hypotetisk fågel, kanske en kondor som fäller ut sina matematiska vingar över ett abstrakt månlandskap där tid och rum är diffusa obsceniteter; omöjlighetens inverterade anagram. 
och hon flyger genom Andromedas impressionistiska skog av skuggor, och jag följer efter, vid ruinerna som står intill stammarna finns en skulptur av en gul fågel, jag tror att jag fick den som en present när jag var liten, jag kommer inte ihåg så mycket av min barndom, det var mest slättland och tundra, människor i tjocka vinterrockar som stod och rökte i kylan, en och annan mörk fågel som kretsade mållöst i skyn. jag tar upp en cigarett och röker vid fönstret, allting ligger stilla, nedstänkt, orörligt som om det aldrig hade existerat, hon är fortfarande hypotetisk, jag tror att jag själv också är hypotetisk, kanske inte som en kondor, men en självlysande dront som står i ett frysrum och väntar på att gourmetkocken ska komma och hämta den, och tillaga den som en delikatess på någon tvåstjärnig Michelinkrog i Sydamerika.
    alla dessa hypoteser behagar mig, de är skogar och åter skogar målade av någon impressionistisk konstnär som ligger sjuk med hög feber på något sanatorium i Schweiz. mitt kaffe börjar kallna, där ute är det ännu stilla, ett grått skyfall har lägrat sig över staden, man kan skymta Eurydikes unga ansikte i vattenpölarna, alla koppar kaffe gör att jag måste gå på toa och pissa, jag förnimmer dig vid horisonten, du är ett fartyg som rör sig i periferin, på ett blygrått hav klyver du sönder tiden till gryningsljus, i dina ögon brinner världen till form och skepnad, i dina ögon brinner världen till mitt azurblå hem,