euforiskt
knopar jag ihop
ord för ord för ord
i tankarna
först när jag vet
var varje bokstav
får sin plats på papperet
som om den vore godkännt
av solen själv
min dikt
den överföll
just när jag skulle somna in
först då
så slutar jag de inre ögon
tar steget ut i sömn
ty självklart har jag varje rad
prydligt fixerat i en ask
jag vaknar till
en ny fin dag
och ännu mer så klart
förblir mitt papper tomt
jag vet ju det
med många dikter
borta helt
igenom årtiondens ihärdiga tuggande