Där ute är det dimma, och luften den är sval
Här inne känns det dovt, ett evighetens tryck
Och dagarna förrinna i skuggan av en dal
Men fångat i en håv, ett möjlighetens nyck

För lycklig är den människa som tänker sockersött
Och rensar tankarnas bråte  på allting som är dött
Och blundar man och inte begrundar sina kval
Så kan man börja tro igen, på livets karneval