det är Nato, det är små dvärgar som håller tal till nationen,
det är aska och moln, och det är en underbar vår som sveper in över landskapet med sitt ofattbara ljus och gör mig känslig för världen,
och träden i parken svävar en aning ovanför marken idag,
de förefaller lättade över ljuset som flyter in över deras rötter som ett blått vatten, alla dessa människor som bryr sig om Nato, om dvärgar som håller tal, om tidningar och journalister, alla dessa människor som älskar sina åsikter, jag vandrar inte längre bedvid dem,
de har blivit obsoleta, ointressanta. istället bara skogar, eller böcker,
eller skogar av litteratur befolkade med yxmördare från förra seklet som får dagsländorna att upptäcka sina efemära spegelbilder;
att de tillhör de öppna rymderna, att de tillhör skogarna, sjöarna och fälten, bortom detta betonggrå, nattståndna fängelse av glas,