Den högsta lyckan
60- och 70-talens utopiska paradistillvaro för barnen. Allt var möjligt i kärlek, kärlek och åter kärlek. 80- och speciellt 90-talet kom som en chock för många som var fast övertygade om att livet bara skulle vara sus och dus och en allt tillåtande godhet, humor och Astrid Lindgren. Samhällsklimatet som kallnade och hårdnade till och man skulle lära sig prio nummer ett: att uppfylla sina medborgerliga plikter och tänka på ett särskilt sätt: att livet handlar om att jobba och konsumera, att vara en medgörlig och tacksam slav. Vart 60- och 70-talens glada och lekfulla dagar tog vägen var det ingen som visste. Många fick som sagt en chock och insjuknade i psykiska diagnoser för att de inte på något vis lyckades passa in en fyrkantig mall och alla kraven omöjliga att uppfylla. Själv så blev jag något helvetiskt schizofrent psykotisk och omvärldens förvåning men vad i fridens namn är det med dig då? Samhället hade blivit så själlöst och konstigt. Många var det som begick självmord för att livet visade sig inte vara som i Pippi Långstrumps värld. Samhället som skavde mot själen. Livet som kändes som Östtyskland. Man ska vara som en effektiv robot utan känslor. På 60- och 70-talen var det ju precis tvärtom med härliga Vilse i pannkakan och Tårtan. Hur skulle man kunna lyckas anpassa sig till 80- och 90-talens existentiella öken? Många sprang och gömde sig och låtsades att verkligheten inte fanns till genom alkohol och droger, kriminalitet och misär.
Prosa
av
Johan Bergstjärna
Läst 34 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2024-03-28 15:44 |
Nästa text
Föregående Johan Bergstjärna |