Nu har sorgens tid kommit, ja det vi så vackert kallar för höst.
Gråa dagar med regn, rusk och en längtan för människan att finna tröst.
Gräset blir fulare från dag till dag och träden börjar att mörkna.
En kall vind sträcker sig över en gård och på himlen visas gråa moln.
Några svarta dystra fåglar går och pickar på grönt gräs.
Kanske tänker de på att snart flyga bort igen?
En kvinna går förbi med en liten korg, hon kämpar och sliter för några mynt.
Kanske blir hon sorgsen när hon ser dessa moln, drömmen är kanske miljoner så att hon kan åka långt här ifrån.
En annan kvinna klädd i svart går förbi, man ser ångesten i ögonen, hon kanske har hört en elegi, eller så har någon nära för henne dött, eller så är det helt enkelt denna eländiga höst.
En tredje kvinna sneglar mot ett kapell, kanske så ska hon besöka det ikväll.
Hon verkar fundera på att gå in dit redan nu, för att få tänka för sig själv, för att få be till Gud.
Så kanske är inte hösten bara sorgens tid, utan också den tid som ger ljus och värme, tro, hopp och kärlek.