Ovan skyar, ut bortom stjärna #7983 och dess vänner,
Skriker jag äntligen ut allt det du känner.
Aldrig låter jag min tankekraft svalna,
Min tillit, hopp, alla delar som är jag ligger söndermalna.

Hur har jag inte velat fly med Dig, utan att be \'förlåt\'-
dit jag vet, att ingenting -som är jag- kan komma åt.
Med bara fötter på mjuka blommor, sprakande färger,
men oh, så jag mot allt gott mig värjer.

Min kropp är min fånge, jag låter den aldrig slippa fri,
Kan mitt sinne återkomma i flera sorger åter igen- kan det låta bli?
Tåget tar sig kluckande fram; över byar och barn,
Suktar efter samma sak som jag känner i mina händer,
Kan Du inte låta mig känna denna underliga trängtan efter en kvarn,
uti vilken jag kan mala Dig och mina sämre sidor; allt det jag ur mig bänder?

För javisst är det hårt, ja visst är det tragiskt, att jag är
nicitha och nathalie.
(För vi är en, och det är så det nu nästan känns lite magiskt!)

Att du är minst tre och inte sams, det spelar mig ingen roll.
Önskar att jag genast kunnat glömma det inom mig, allt gammalt groll,
Alla mörkare känslor och mönster som jag och mig genomlevt.
(För genom åren har det mesta blivit hemskt skevt)
Vill med tidningspapper och tårar tvätta mina fönster,
se klart, öppna mina ögon för sanningen om mina djupt rotade mönster..


Men Du får n+n att umgås; du ger mig passionen åter,
Troligen passar ingen av oss fem (and counting) in i bilden,
Trots det ologiska i det är du den som gör att jag så högt låter,
Och jag hoppas på att det är för mig du släpper ut den älskade vilden,
Men vi är kapabla till trygghet mellan våra begränsningar.
Där mitt emellan hormoner, rädsla, ångest och frustration,
där möts Du och Jag i de största förväntningar.

I en klassisk men störd fantasi.