Efter tre decennier har Gud bestämt sig. Jag ska bli mattelärare. Jag drömde om att det var tidigt på morgonen och jag stod framför klass 7F med en blå skjorta, ett par bruna ögon, ett par glasögon som försäkrade den blåögda och klara synen på tillvaron och ett billigt leende som klass 7F enligt läroplanen har rätt att kräva av mig. Ett leende som jag med ytterst noggrannhet hade klistrat fast med spott på mina läppar.

Jag drömde om att det var tidigt på morgonen och jag var illa tvungen att öppna munnen och berätta. Jag försökte samla ihop lite mod för att öppna min mun och kunna hälsa rutinmässigt enligt läroplanens fasta och klara regler.

Först hälsade jag alla välkomna och sedan bad jag om förlåtelse för mitt darriga leende.
Jag bad om förlåtelse för min bruna ögonfärg.
Jag bad om förlåtelse för den klara färgen på min skjorta trots det gråa vädret där ute.
Jag bad om förlåtelse för mina glasögons urgamla form och färg.

Lite senare bad jag om förlåtelse för den tid som de lever i.
Jag bad om förlåtelse för att de är tvungna att vara herrelösa i ett oändligt universum.
Jag bad om förlåtelse för att herr Galilei har förstört det centriska synsättet.
Jag bad om förlåtelse för att de lever i en tid då Gud inte ens kan bestämma sin sexualitet.
Tiden gick och marknaden kunde analysera mina elevers smak in i minsta byggsten. Jag bad om förlåtelse för det. Tiden gick och staten hade nästan kartlagt mina elevers smak, deras sjukdomar och deras drömmar. Jag bad om förlåtelse för det. Tiden gick och jag bad om förlåtelse för att McDonalds finns.
Jag bad om förlåtelse för att Jan Pohlman har gått i pension och inte kan uppenbara sig i TV-rutan, och berätta och förklara de uteblivna milda och ljumma vindarna som skulle blåsa efter murens fall.
Jag bad om förlåtelse för att posten har stängt sin port.
Det var tidigt på morgonen och jag var fullt sysselsatt med att dela mina förlåtelser rättvist och lika mycket till alla. I drömmen var jag socialist.