Då och då, vid längtans höjdpunkt, brukar jag tvätta döden med mandelblomsdoftens alla mjuka toner.
Då och då hittar jag döden kring några flaskor öl på Café Ariman. Där konstaterar vi att vår tids apelsiner är smaklösa.
Då och då blir döden och jag berusade av hembränts äkta färger och tar buss nummer sex långa färd mot famnen av en cigarr.
Varje morgon ser jag dödens vita, blyga och ömtåliga ansikte framför spegeln. Jag kammar döden till höger. Jag kammar döden till vänster. Jag låter döden vila sig framför mina bruna ögon och samtidigt viskar jag till mig själv:
I sekundernas hippa rinner döden i dig ständigt.
Och döden viskar tillbaka med en vänlig ton:
Du måste göra någonting åt saken min vän.