Sovrumsfönstret stod vidöppet för vädring. Här inne är det kvavt, det är svårt att andas. Luften där ute är lika stilla och gammal som här inne i rummet. Mina ögon söker sig längre och längre ut i horisonten. Mina ögon söker länge efter en smula vind som bär lite kyla på sina vingar. På ett litet bord intill fönstret har jag små stenar som jag har samlat under åren. De är planlöst utspridda över bordet liksom på en strand. Jag tar upp en liten. Ytan är slät. Mitt pekfinger njuter av att smeka på stenen. Jag njuter av att smeka på den lilla släta ytan, men jag kommer inte på var jag har hittat den. Nu är mina tankar livliga. Mina tankar pendlar mellan olika känslor, olika platser, olika bilder, men jag kan inte komma på var jag har plockat stenen.

Stenen har ett skal av små prickar som jag inte upptäckte i första hand. Men de små prickarna finns överallt, små gravar där en gång friska vindar har blivit fångar och begravda tätt intill varandra. Jag tittar närmare på stenen. Ett hav av icke mänskliga tårar, liksom havets bedövande doft omfamnar mig i sin varma blick. Jag smakar lite försiktigt på havet yta, havets smak är besk och främmande.

Plötslig ser jag mig själv springa ut ur rummet. När jag kommer tillbaka har jag ett kuvert i handen. Jag sätter mig på stolen bredvid fönstret, lägger kuvertet på bordet, tar upp en penna och skriver adressen Rivieran. Försiktigt lägger jag stenen i kuvertet och går mot postlådan som finns ett kvarter bort.
Dagen därpå står jag återigen vid fönstret och tittar på Rivieran, där vindarna alltid har vita vingar, där jag aldrig har varit.