Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Paradiset var inte grönt




Trots stundens allvar sysselsatte sig mina tankar kring ögonfärgen på den manliga tjänstemannen, bakom bordet framför mig. Men det var inte så lätt som jag trodde från början. Ett och annat hinder reste sig framför mina, för stundens, planer och mål.
Det dunkla ljuset som trängde sig in genom de generösa fönstren hade rummet i sitt fasta grepp. Färgerna i det påtagliga ljuset var bleka, obestämda och förvrängda till gränsen till falskhet.
I det dunkla ljusets närvaro var mina chanser att kunna gissa mig fram till tjänstemannens ögonfärg, inte så goda.
Förutom det obestämda och diffusa ljuset som jag oavbrutet brottades med, reste sig tjänstemannens tjocka glasögonbåge med sin aggressiva formgivning och framförallt med sin ovanliga färg, som en ogenomtränglig mur framför mig.
Glasögonbågens blåa och ovanliga färg fryste ut och ignorerade mig vid varje försök till intrång. Den hade muskler tillräckliga för att kunna dölja tjänstemannens ögonfärg. Så som om hans ögonfärg vore statshemligheter, som med alla tillgängliga resurser skulle skyddas.
Den tjocka glasögonbåges uppgift var inte olik antikens Atens murar. Tjänstemannen bakom bordet hade alla anledningar i världen att känna sig trygg bakom dessa välplanerade och välbyggda murar. Glasögonen var kanske ett måste som gjorde honom till en fullfjädrad och effektiv tjänsteman. Jag var säker på att det första han gjorde när han lämnade sitt jobb, var att ta bort muren från sitt ansikte. Jag var ganska säker på att ingen människa var frivillig, att på fritiden, andas i ramen av en sådan mur och barriär.
Det gjorde att jag upplevde hans glasögonbåge med dess form och färg som ett omänskligt ting att brottas med. Tack vare alla dessa fakta som hade mig i sin mun, närvarade tanken kring kapitulation. Ljuset var dunkelt, muren var ogenomtränglig och jag var liten och sårbar till den grad, att jag varken kunde luta mig mot lagen eller moralen för att lösa den svårsmälta ekvationen som jag brottades med. Ändå fanns det hopp.
Tjänstemannen var fullt sysselsatt med de papper som han hade framför sig. Då och då lyfte han blicken från bordet och tittade på mig. Dessa korta besök var ljuset i tunneln. Blicken som mötte mig då och då var officiell, kortvarig och uppenbarade sig schematisk. Dessa korta besök gav mig en känsla av att jag trots allt hade en viss chans att kunna lista ut hans ögonfärg. Känslan att de korta stunderna som tjänstemannen bakom bordet lyfte sin blick från
pappret på bordet och tittade med ett blekt leende mot mig, skulle kunna ge mig tillräckligt med utrymme för att kunna lista ut hans ögonfärg fanns där.
Jag varken visste eller kunde veta orsaken bakom alla dessa korta besök. Varför tittade han på mig då och då? Jag kunde inte komma fram till ett vettigt svar. Var han tvungen att göra det, eller tittade han frivilligt? Var han medveten om det eller var det hela en rutin eller vana som han var fångad i, utan att själv vara medveten om det? Kanske ville han vara artig och ville att jag skulle känna mig lugn och bekväm. Hur som helst satt jag där jag satt. Jag hade varken motiv eller viljan att fly ut ur rummet. Som en listig jägare satt jag i mitt hörn och väntade på de korta besök som kom till mig med hans blick. Jag konstaterade att jag hade iscensatt mig frivilligt i en svårsmält ekvation. Kanske det godkända betyget som jag hade i mitt bagage kunde dra mig ur denna diffusa ekvation med hedern i behåll.
Tiden gick och väggklockan från ett osynligt hörn var fast besluten att ticka vidare. Ticka vidare, storhjärtat, tålmodigt och med en sorts lojalitet som tjänstemannen bakom bordet inte ens kunde drömma om. Förutom det diffusa ljuset, klockans tysta och klara tickande, den manliga tjänstemannen från emigrationsverket bakom bordet och jag själv, var en skallig tolk närvarande. Tolken hade insiktsfullt valt att sätta sig på en plats som distanserade sig klart från mitt hörn men samtidigt signalerade längtan av att vara en del av det officiella maskineriet.
Nu var tjänstemannens blick fast mot mig, han bad om ursäkt för jag fått vänta. Jag rörde mig i stolen, tittade på tolken och sa att det gjorde ingenting. Han frågade om jag hade några släktingar här i Sverige. Svaret var negativt. Jag hade ingen släkting i Sverige. Han undrade om jag hade något önskemål när det gällde vart jag ville bo.
För första gången märkte jag att tolken var skallig, trött och en dammig och oengagerad blick.
Nu kom jag plötsligt ihåg syftet med mötet. Stundens allvar var framme. Jag hade läst på väl. Innan mötet hade jag lärt mig namnet på några populära städer som jag kunde tänka mig att flytta till. Nu hade jag min chans att kunna få bo i en stor stad. Jag hade sett de glada blickarna när mina landsmän fick lov att leva i de stora städerna. Men typiskt nog var mitt
minnes kollaps total och fullständig, just när jag behövde det som mest. Vad än jag gjorde mindes jag inte de stora städernas namn. Deras frånvaro i mina tankar var total, så som om de inte fanns. Klockan tickade vidare. Trots stoltheten bad jag Gud om hjälp, men fick tyvärr inget konkret svar ovanifrån. Jorden med sin otåliga tjänsteman och skalliga tolk väntade på ett svar. När jag öppnade munnen för att säga att jag inte visste, hörde jag mig själv säga
- jag vill bo i en stad eller by med massor av träd
Tolken rörde sig obekvämt på stolen och sa
– en gång till!
Sömnen fanns inte längre i hans trötta ansikte.
- jag vill bo i en stad eller by med massor av träd, en grön stad
- massor av träd?
- Ja, massor av träd, det är mitt enda önskemål
Nu var jag mentalt förberedd att motivera mitt önskemål om det skulle behövas. Jag kunde inte backa nu. Jag visste att mitt utgångsläge inte var det bästa. Tjänstemannen bakom bordet, som hade mitt öde när det gällde boende i sin hand, visste mycket väl att jag kom från öknen. Chansen att kunna motivera mitt önskemål var inte så goda. Lite generad tolkade tolken mina ord. En sådan dum landsman hade han förmodligen aldrig träffat. När tolken var färdig med att tolka mitt önskemål såg jag med mina egna ögon hur tjänstemannen tog av sina glasögon och lämnade sin bur för en kort stund. Under några korta sekunder hade han lämnat muren och tittade med nakna ögon på mig. Hans ögonfärg var grön, som skogen i den tidiga morgonen, en blek, sårbar och sympatisk grön. Stunden därpå var han återigen verksam i sin trygga bur. Han noterade någonting på pappret framför sig och lovade samtidigt att han skulle göra allt som fanns i hans makt för att kunna hitta en by eller stad som skulle passa mitt önskemål. Jag visste inte vilken position och makt hade han men han garanterade att jag skulle få bo på en plats med massor av träd. Han verkade rätt säker på sin sak.
Med hans löfte och en ny tid i handen lämnade jag rummet. Det var måndag och jag fick en ny tid onsdagen därpå. Jag lämnade rummet och visste att jag hade långa och jobbiga dagar framför mig.
Under de kommande dagarna försökte jag att ta ett tydligt avstånd från mina rumskamrater och landsmän. Gång på gång, när de var mitt i ett samtal eller när vi satt och åt middag, hade jag lusten att säga lyssna nu… Snart ska jag flytta till en grön stad, en stad med massor av träd. Men varje gång lyckades jag att behärska mig. Jag vill gärna prata om saken, men jag
var orolig för att det skulle påverka mina chanser på ett negativt sätt. Tanken att alla andra skulle kunna ha samma önskan, var tillräcklig för att hålla hemligheten för mig själv. Tiden gick långsamt men nu var det tack och lov onsdag.
Jag satte mig på samma stol som förra gången. Jag var en aning trött. Samma tolk var närvarande och den manliga tjänstemannen satt på sin plats. Han påstod att han hade hittat en mindre stad med massor av träd. Han visade plasten på kartan som han hade på sitt bord. Det var svårt att se, platsen som han försökte peka på kartan var en liten prick, som en liten prick efter en flugas avföring, den hette Mullsjö. Jag tittade med skeptiska ögon på honom, tanken att de hade lurat mig fanns där. Ändå fanns hoppet att de inte hade lurat mig.
Några dagar senare var det dags. Med en blå Volvo lämnade jag Västerås mot Småland och Mullsjö. Motorvägen var som en svart och städad orm som troget spred vår väg mot Mullsjö. Föraren var tyst. Jag hade min väska i bagagebakluckan. Föraren hade båda händerna fastklistrade på ratten, radion hördes i bakgrunden och jag var orolig, spänd och tyst. Jag höll alla tillgängliga tummar för att de inte hade lurat mig. Tiden gick och omgivningen såg bra ut, träd och återigen träd omfamnade och klädde jorden med grönt. Vi färdades i hjärtat av en djup skog. Då och då när träden glesnade till, började mitt hjärta och tvivlen höra av sig. Tanken att de hade lurat mig fanns där. Men gång på gång fanns den djupa djungeln på sin plats och tog min oro i sinn trygga famn. Efter några timmars färd var jag i hamn, i Mullsjö. Mullsjö var en liten och vacker by mitt i skogen. Vi körde genom det gröna lugnet, utan att träffa på några bilar eller människor. Bilen passerade en uppförsbacke och några affärer på höger sida var synliga. Längre bort tjuvlyssnade en rad av granar på ett samtal som ett gammalt par var involverat i. Vi passerade det gamla paret obemärkt. Lite senare stannade förarens bil framför ett gult radhus, Stallgatan 16B.
Jag steg ur bilen med tre stycken nycklar i min högre hand och min väska i vänstra. Nu hade både föraren och bilen försvunnit. Jag kände inte vikten av väskan i min vänstra hand. Det som tyngde var känslan av ensamhet och nycklarna i höger hand. En bra stund stannade jag där. Jag tittade mig omkring. Jag var helt ensam på en främmande jord. Dörren framför mig väntade på mig och jag närmade mig dörren med en viss möda, satte nyckeln i nyckelhålet och vred på handtaget. Dörren öppnades mjukt och en lång korridor öppnade sig framför mina ögon. Med ett par darrande fötter steg jag in i korridoren, som om jag skulle drunkna i det okända. Snart hade min vänstra hand befriats från tyngden av väskan. Jag sprang med lätta steg mot fönstret. Det var svårt att tro att mitt fönster öppnade sig mot ett hav av träd.
Nästa dag, när två tjänstemän från kommunen hade kommit till huset på Stallgatan nummer 16 för att se till att ordna med det praktiska, kunde de inte hitta mig. De hade konstaterat att huset var tomt. I sina rapporter skrev de att den nyanlände invandraren hade försvunnit spårlöst och att de inte kunde hitta henne. Det enda som de hade hittat i huset var en tårögd och död kaktus som hade sin våta blick fastkedjad mot den oändliga skogen.





Prosa (Novell) av Reza Akbarian
Läst 1539 gånger
Utvald text
Publicerad 2006-08-20 21:22



Bookmark and Share


  Linen
Din text är fullkomligt underbar! Språket gör krumsprång och oväntade metaforer skapar liv och rörelse. Jag känner också lite Kafka-vibbar, fast i det byråkratiska och en förvandling på slutet! Slutet var annars vemodigt men också vackert på något vis! Jag tycker hemskt mycket om din novell!
2006-08-24
  > Nästa text
< Föregående

Reza Akbarian