Du går ensam gatan fram i ösregnet, du bryr dig inte om att det regnar. Du går lika sakta som om solen skulle skina. Dina steg är bestämda och fyllda med besvikelse, nu har du fått nog. På tiden tycker många du har varit så klen i många år och gömt dina känslor. Inte konstigt att du föraktar dig själv och att du tycker inte att det spelar någon roll vad du vill. Folk säger alltid till dig, säg vad du vill, vad du vill göra och har du gjort det någon gång har det då blivit som du velat. Nej det har det aldrig blivit. Det är bara en artighetsfras, precis som när man frågar någon hur den mår. Skulle man svara.

-Det är ganska dåligt faktiskt, jag har blod i avföringen, ståkuken har lämnat in för länge sedan och hemorojderna spricker som meloner som blir sönderskjutna av ett hagelgevär.

-Oh fan, sånt är aldrig kul, hörde du förresten att jag ska flytta och byta jobb, men du jag måste rusa nu har så mycket att stå i, vi får höras av.

Du tar blicken i från trottoaren och tittar in i stadens café, där inne sitter lyckliga och lyckade människor. De skrattar och röker och mår allmänt bra. Hur ska man vara i denna värld för att stå ut tänker du för dig själv, måste man vara pratsam, skratta och le, måste man ha social kompetens som en frikyrkopastor. Varför är det så förbjudet och fult att inte tycka om att prata och umgås med andra människor. Om du säger till någon att du inte tycker om kött eller sex, det förstår folk men säger du att du tycker inte om att prata då tittar de på dig som om du vore en utomjording.

Känner hur gympaskorna är dygnsura och du börjar att frysa om tårna, men du ignorerar det bara, lite kyla pallar väl för fan en man. Du går vidare och observerar folk i din omgivning, vad är det som får dem att vara så lyckliga och problemfria, har de något som jag inte har i kroppen. Jag kanske inte är fullständig, jag åt ganska lite när jag var i puberteten och då kanske jag inte fick nog med näring till just den här funktionen. Har ofta hört att det är bra att människor är olika, det finns inte identiska personligheter i världen, men när du sticker ut från mängden då är det inte så bra längre. Vad tycker du i den frågan, man svarar snällt så tycker jag och man ser hur deras ansiktsuttryck blir helt förvridet. Då vet man att svaret var för ärligt, då har du förbrukat din chans att svara på nästkommande frågor. Detta hjälper dig att nästa gång någon frågar dig något säger du inte vad du tycker för du vill slippa den behandling som kommer efter om du svarar som du tycker. Samhället går med på mycket, men dina svar klarar vi oss utan. Sen undrar folk varför säger du aldrig vad du vill.

Du är bra på att läsa av människor eftersom du vet hur man ser ut om man går och bär på någonting. De flesta där ute är fullt upptagna med att spegla sig i skyltfönster och bara de existerar och bara de ska ha allting. Man ska titta på dem och hur bra, snygga och lyckade de är. Jag tror att det är de som mår allra värst, skulle vara kul att få följa med dom hem och se vad de säger till sin spegelbild på kvällen när de borstar tänderna.

Mörkret har börjat sänka sig över staden och regnet har avtagit lite, det börjar att bli kyligt speciellt när man är dyblöt. Du känner att du längtar till ditt hem för att ta ett bad och dricka kaffe. Du beslutar dig för att ta genvägen genom tunneln för att slippa det sista regnet. Tunneln är fylld med grafitti och könsord klottrat på väggarna och en del av lamporna är trasiga. Det känns lite tryckande att gå genom tunneln, du vet inte varför kanske är det för intimt om du skulle möta någon var ska du då titta.

Plötsigt hör du skrik och skratt, det låter som ganska unga killar som dummar sig, kanske är de fulla eller bara glada. Deras oljud blir starkare ju närmare de kommer, du känner dig illa till mods. Kom i håg att det är något som man inte ska visa. Visar du det då har de fått ett övertag och det ser de med en gång och då kanske de bestämmer sig för att göra något de aldrig skulle ha gjort annars om man inhyst respekt när man mötte dem. Mer hinner du inte tänka förräns det skriker bakom dig

-Du där, du där

Fan tänker du och känner hur det går kalla kårar utmed ryggen. Låtsas om som om du inte hör och bara går vidare.

-Fan är du trög, eller?

Nu vet du att de verkligen vill dig något och det är antagligen inget trevligt. Du känner dig helt låst i hela kroppen och samtidigt kokar blodet och du känner att hatet färgar dig svart inuti.

-Varför? varför gnager i ditt huvud, du känner att du måste vända dig om eftersom de nu förföljer dig.

- Vadå, menar ni mig?!

- Ser du någon annan här inne får du till svar, stå still vi vill prata med dig.

- Jag vet inte vad klockan är, svarar du och kommer på hur dumt det låter.

- Sa vi att vi vill veta vad klockan är, säger den som ser äldst ut.

- Nej, det gjorde ni inte, svarar du lite skamset.

Nu är de nära och du känner paniken i kroppen, men du är så koncentrerad på att inte visa den. Den äldre går fram till dig och fingrar på din jacka. Du ryggar tillbaks och höjer handen försiktigt, du vill inte att han tar i dig. Var lugn nu bara, säger han till dig, så ska du se att du klarar dig. Klarar dig, tänker du, - vad fan menar han. Det blänker till och han drar fram en kniv.
- Vi vill inte veta vad klockan är vi vill åt dina pengar.
Jävlar, tänker du, paniken är nu lössläppt i din kropp, det känns som om du får ström i kroppen och du börjar skaka, vad fan ska jag göra nu, försök att vara lugn. Den andra killen håller utkik längre bort och kollar antagligen att ingen kommer och stör dem. Han skriker till och en stund senare kommer det en cyklist. Killen med kniven riktar den mot magen och säger, då tar vi det lugnt kompis, vi vill väl inte att blod ska flyta. Du känner hur tarmarna tvinnar sig i magen och hur tårarna vill tränga sig fram. Cyklisten åker förbi och märker ingenting.

- Fram med pengarna och fort som fan ska det gå, han låter desperat och samtidigt lite rädd.

- Lugn, du ska få pengarna jag har dem i plånboken.

När jag ska sträcka mig efter plånboken i bakfickan, blir det som en explosion i huvudet, i stället för att ta fram plånboken drar jag till killen med kniven rakt över käften. Han trillar bakåt och hans ansikte är alldeles blodigt, han ser förvånad och plågad ut. Nästa grej måste komma snabbt innan han hinner fatta vad som har hänt. Jag sparkar honom rakt i huvudet allt vad jag orkar, nu har jag förlorat alla spärrar, han skriker av smärta och du tål inte att höra hans jävla skrik så du stampar till på hans struphuvud. Flera års hat ligger bakom kraften i det stampet. Den andra killen kommer springades emot dig, han har en kniv i handen, fan han kommer att spetsa dig som en gris tänker du. Hittar en sten på backen som du upp och kastar emot honom allt vad du orkar. Den träffar rakt i ögat och killen skriker som ett rådjur som får halsen avskuren och segnar ner på backen. Du är där med en gång med en välplacerad spark rakt i ansiktet; hans huvud rör sig som ett löv i vinden, vaggandes fram och tillbaka. Nu har du sprängt alla gränser och allt ditt hat som har luggit vilande inom dig är nu redo att användas. Du sätter dig på killen och skriker rakt i ansiktet på honom

-Jaha, ni skulle råna mig, nu är det jag som ska råna dig på livet!

Sätter i gång och slår, slår och slår, tårarna som rinner blandas med blodet som stänker från hans ansikte. Du ser eld och mörker inuti ditt huvud och allting snurrar som en karusell otydligt och diffust.

Någon rycker tag i dig och bryter ner dig på marken, det är polisen. Du ser människor stå runt dig och tittar med avsky i sina blickar, du torkar tårarna och tittar på dina blodiga nävar, när du vänder dig om, ser du de två killarna. Den ena som höll utkik ser ut som om hans ansikte hade blivit utbytt mot köttfärs och den andra ligger i pöl av blod. Polisen sätter på dig handfängsel och eskorterar dig till baksätet på deras bil, du blir körd till sjukhuset för att få dina händer tvättade och omplåstrade, sen bär det väl av till häktet.

Du vaknar nästa morgon av att en polisman kommer in i cellen och petar på dig.

- Dags att gå upp, du ska på förhör.

Du förstår inte vart du är och du har en fruktansvärd huvudvärk, sen kommer du i håg gårdagen, konstigt nog så har du ingen ånger. Du har gjort det rätta säger det inom dig.

Inne i förhörsrummet sitter två poliser vid ett skrivbord, det är ganska mörkt förutom den gröna skrivbordslampan. De går igenom rutinerna och frågar om du vet varför du är där. Självklart vet du det men det är ju inte ditt fel, du får förklara hur det gick till och de undrar om det var nödvändigt med så utstuderat våld. Du bara svarar

-Var det nödvändigt att råna mig?

Hade de aldrig gjort det så hade jag inte behövt att göra som jag gjorde\"

-Det var alltså deras fel? säger den ena polisen.

-Ja, fan, inte var det mitt, svarar du irriterat tillbaks.

-Vet du om att du är anklagad för dråp? säger den andre polisen.

-Dråp! tänker du för dig själv, måste inte någon dö då?

-Dråp, vadå dråp?

Båda killarna är döda, den ena dog just innan förhöret börja.

Du känner att du vill spy men att börja visa sig svag nu vore dumt så du upprepar din fras.

-Hade de gett fan i mig så hade de levt i dag, det är sånt man får ta med i planeringen om man ska råna någon att man kan möta sin överman.
Jag skäms inte för vad jag har gjort, skulle det komma en i morgon och försöka råna mig så skulle han få samma behandling. Folk man inte känner ska man ha en armlängdsavstånd i från, man ska inte komma dem närmare än en armlängdsavstånd för då inkräktar man på deras terretorium och där har man ingenting att göra. Jag är fan i mig stolt över vad jag gjorde, jag praktiserade bara mina mänskliga rättigheter. Den som ger sig in i leken får leken tåla, du vet aldrig när du möter din överman.