OMAHA BEACH
En ångande våtvarm junidag
gick vi nedför trapporna,
min son och jag,
till Omaha Beach och dess bruna sand,
sedan vi sett vita kors
och stenar av marmor
i de många unga dödas land.

Av människohänder tuktad park
bredde ut sig över rofylld mark.
Jag fann en sten på stranden,
slipad av havet, slipad av tiden.
Jag vägde den tankfullt i handen;
svart och vit den var
med en yta som av siden.
Så talade vi alla stilla och lugnt.
Vi andades tungt
efter trapporna upp.

Fågelsången vilsamt ljöd
vid mötet mellan liv och död.

POINTE du HOC (f.d. tyskt klippfäste)
En sötaktig blomdoft mötte oss,
när vi nådde Pointe du Hoc.
Färggranna fjärilar fladdrande flög
över grästäckt bombgrop och kvarglömd hög,
medan fågelsången fridfullt lät,
glömsk av gammalt, rostigt taggtrådsnät.

Här dog soldater på flera led,
unga män som energiskt stred
för värden andra hade bestämt.
Så mycket nytt har ju inte hänt
på just den fronten ens idag.
Sällsamt tidlös synes krigets lag.

Bland armeringsjärn och block av betong
anade jag ändock tidens gilla gång:
i stället för en väldig brun krigsmaskin
möttes min blick av en liten grå vildkanin.


LA CAMBE – Cemetière Allemande (Tyska kyrkogården) – Fredens Park
Vi gick genom kyrkogårdens port
till de många unga dödas tysta ort,
där kors och minnesstenar stod i rad,
medan sommarvinden susade i lönnars blad.
Svalors smäckra kroppar likt pilar skar
på snabba vingar som genom luften bar.

Det kallas nu en fredens park,
de unga dödas bräddfulla ark,
som fört dem ifrån krigets syndaflod
till ljusets riken bortom denna jord.

Men vi är kvar i kontrasternas värld
på vår slingrande jordelivsfärd.
Än kan vi höra vindarnas sus
och se svalor flyga i sommarens ljus.