Jag vaknar av väckarklockan som ringer på morgonen. Tänder automatiskt sänglampan, för att inte somna om igen. På andra sidan dörrdraperiet hör jag mammas fotsteg, som går för att påminna min lilla bror om att stiga upp.

Min mamma arbetar på samma skola som jag. Hon undervisar i slöjd och har både mig och mina två yngre syskon i lektionssalen, under våra slöjdtimmar. Det händer att jag ser henne i korridoren, eller hör andra elever prata om henne. För mig har de aldrig varit något problem, jag bråkar också med min mamma ibland.

Fel av mig, senaste året har vi bråkat nästan jämt. Efter alla dessa år som jag har stått ut, så orkar jag inte längre. Jag har varken valt att vara hennes mamma, min systers mamma eller min mors dotter. Hon mår inte så bra just nu, säger pappa. Vi måste ta hand om henne och hjälpa till mer hemma.

När han säger så rycker de i hela kroppen. Det är som att jag inte räcker till för all den ilska och energi som finns inuti mig. Jag vänder min om och grimaserar och stålsätter mig själv för en sekund. Samtidigt kommer det ett mumlande Ja ut ur mina läppar. Jag går i min egen takt ner på rummet. Där flyger allt ur mig, musiken vrids upp och smällarna mot boxningspåsen upphör inte förens efter en kvart. Klart jag gråter ibland, förut varje kväll. Men det är aldrig något jag skulle tala om, så glöm det.

Förut var jag en del av hennes liv, allt jag gjorde var för hennes skull. För pappa ibland, han skulle inte behöva vara orolig för mig. Det räckte med mamma, Martin, arbetet, ekonomin och alla ständigt pågående projekt.

Nu när jag kan se mig själv i ett liv, där mamma bara stundvis är med, då reagerar pappa, ber mig sluta och jag får mina utbrott. Det är så lätt för pappa att säga så till mig. När han själv är borta tre dygn i veckan och resterande dagar lever i en telefon. Helt okontaktbar. Ägnar han sig åt någonting annat så är det åt mamma. Självklart för Martin, min lille bror som är hela 16 månade yngre än jag.

Jag klarar mig på egen hand, men de betyder inte att jag aldrig behöver stöttning och hjälp. Martin han…Äh! Jag vet inte, han sitter i alla fall fastklämd vid mamma och tycks trivas bra med det.

Jag ångrar inte de här steget i mitt liv, och skulle inte vilja byta väg. Även fast min mor och far anser att jag gjort fler, brutit mot en osynlig regel. Med tiden hoppas jag att de förstår. Ser att jag inte uteslutit dem i mitt liv, utan bara satt mig själv i första person. Utgår från mig och vad jag tycker och känner för stunden.

Jag går upp för trappan igen och sätter mig vid matbordet. Nu likgiltig och helt tömd på energi, men utan befrielse från tankarna. Mamma diskuterar med pappa och försöker få med Martin. De försöker komma på någonting som skulle göra att han engagerade sig lite mer i skolan. Tove, syrran, försöker aktivt få deras uppmärksamhet. Hon lyckas inte, hon syns inte i vår familj. Delvis har hon det som ja. Hon år sig själv men går i mina fotspår. Med hela mitt hjärta önskar jag henne lycka till med sin relation till mamma och vår familj.